Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
polisministern fått tillsägelse att ge akt på förvaltaren,
förstörde icke denna tro. Man hade i trakten slutligen
upphört att förvåna sig över, att Michu behöll sin plats, men
ansåg detta medgivande för en verkan av den skräck han
ingav. Vem förstår icke nu den djupa melankoli, som
präglade Michus hustru?
I första rummet hade Marthe uppfostrats i gudsfruktan
av sin mor. Båda två voro goda katoliker, som lidit av
garvarens åsikter och uppförande. Marthe kunde aldrig
utan att rodna erinra sig, att hon förts omkring i staden
Troyes klädd såsom gudinna. Hennes far hade tvingat
henne gifta sig med Michu, vars dåliga rykte ständigt växte
och som hon fruktade alltför mycket för att någonsin
kunna förstå honom. Icke förty kände hon, att hon var
älskad, och på bottnen av sitt hjärta hyste hon för denne
förfärlige man den sannaste kärlek; hon hade aldrig sett
honom göra annat än vad som var rätt, aldrig hade han,
åtminstone mot henne, använt hårda ord, och slutligen sökte
han gissa alla hennes önskningar. Denne stackars paria,
som trodde sig vara misshaglig för sin hustru, var nästan
alltid utomhus. Marthe och Michu, som misstrodde
varandra, levde i vad man numer kallar en väpnad fred.
Marthe, som aldrig tog emot någon, led mycket av den
förkastelse, som i sju år drabbat henne i egenskap av
dotter till en strupavskärare, och av den, som drabbade
hennes make, såsom förrädare. Mer än en gång hade hon
hört folket från arrendegården, som låg på slätten till
höger om allén och kallades Bellache samt innehades av
Beauvisage, en vid familjen Simeuse fäst person, säga, då
de gingo förbi paviljongen: — »Där bor Judas!» Den
sällsamma likhet förvaltarens huvud hade med den trettonde
apostelns och som han tycktes ha velat fullständiga,
förskaffade honom i själva verket detta förhatliga tillnamn i
hela trakten. Denna olycka och de obestämda, men ständiga
farhågorna för framtiden gjorde också Marthe tankfull och
sluten. Ingenting fördystrar mera än en oförtjänt
förnedring, ur vilken det är omöjligt att höja sig. Skulle icke
en målare kunnat göra en vacker tavla av denna utstötta
familj på en av de vackraste platser i Champagne, där
landskapet i allmänhet är dystert?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
