Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Francois!» ropade förvaltaren för att ytterligare
påskynda sin son.
Francois Michu, som var ett barn på tio år, njöt av
parken och skogen och upptog sina små gärder såsom herre
där; han åt av frukten, jagade och hade inga bekymmer och
sorger; han var den enda lyckliga varelsen i denna familj,
som isolerades från den övriga trakten genom sin bostad
mellan parken och skogen, liksom den moraliskt isolerats av
den allmänna oviljan.
»Plocka ihop allt, som ligger där», sade fadern åt sin
son och pekade på bröstvärnet, »och lägg in det. Se på mig!
Älskar du din far och din mor?» Barnet skyndade till far
för att omfamna och kyssa honom; men Michu gjorde en
rörelse som för att flytta karbinen och sköt tillbaka sonen.
»Gott! Du har ibland pratat om vad som sker här», sade
han och fäste på gossen sina fruktansvärda ögon,
skrämmande som en vildkatts. »Lägg väl på minnet vad jag
nu säger dig: om du yppar det minsta av vad som sker
här åt Gaucher, för folket från Gronage eller Bellache och
till och med för Marianne, som älskar oss, skulle det vara
att döda din far. Måtte det inte hända dig mer, och jag
förlåter dig ditt prat i går.» Gossen började gråta. »Gråt
inte, men vad man än frågar dig, så svara som bönderna:
Jag vet inte! Här stryker folk omkring i trakten, som jag
inte tycker om. Seså! Ha ni båda två förstått?» sade
Michu till kvinnorna, »tig som döden.»
»Vad tänker du göra, min vän?»
Michu, som omsorgsfullt avmätte en krutladdning och
hällde den i pipan på sin karbin, ställde vapnet mot
bröstvärnet och sade till Marthe: »Ingen vet om den här
karbinen, sätt dig framför den!»
Couraut, som rest sig på alla fyra, skällde ursinnigt.
»Kloka och präktiga djur!» utbrast Michu. »Jag är säker
på, att de äro spioner...»
Man visste, att man utspionerades. Couraut och Michu,
som tycktes en och samma själ, levde tillsammans som
araben och hans häst leva i öknen. Förvaltaren kände
alla skiftningar i Courauts stämma och de föreställningar,
de uttryckte, liksom hunden läste sin husbondes tankar i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
