Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Goulard, som ville skydda den rojalistiska geten på
samma gång som den republikanska kålen, avlägsnade sig,
och nu började hundarna skälla häftigt.
»Vi ha ingen tid mer, nu äro de här», sade kyrkoherden.
»Men vem skall underrätta grevinnan? Var är hon?»
»Cathérine kom väl inte efter hennes ridpiska, hennes
handskar och hatt för att göra reliker av dem», sade fröken
Goujet.
Goulard sökte några minuter fördröja de båda
agenterna med sina försäkringar, att invånarna på slottet
Cinq-Cygne voro alldeles oskyldiga.
»Ni känner inte det där folket», sade Peyrade och
skrattade Goulard i ansiktet.
Dessa båda män, så sliskigt hemska, inträdde åtföljda av
korpralen d’Arcis och en gendarm. Denna anblick isade
med förskräckelse de fyra fredliga bostonspelarna, som
sutto kvar på sina platser, skrämda av en sådan
maktutveckling. Det buller, som åstadkoms av ett tiotal
gendarmer, vilkas hästar stampade, återljöd från gräsmattan.
»Här saknas endast fröken de Cinq-Cygne», sade Corentin.
»Hon sover sannolikt på sitt rum», svarade herr
d’Hauteserre.
»Kom med mig, mina damer», sade Corentin, i det han
skyndade ut i förrummet och därifrån uppför trappan, dit
fröken Goujet och fru d’Hauteserre följde honom. —
»Lita på mig», återtog Corentin viskande i den gamla fruns
öra, »jag är en av de era, jag har redan skickat er mairen.
Misstro min kollega och anförtro er åt mig, jag skall
rädda allt!»
»Vad är då fråga om?» frågade fröken Goujet.
»Om liv och död! visste ni inte det?» svarade Corentin.
Fru d’Hauteserre svimmade. Till fröken Goujets stora
förvåning och Corentins missräkning var Laurences rum
tomt. Säker på, att ingen kunde undkomma vare sig från
parken eller slottet bort i dalen, vars alla vägar voro
bevakade, lät Corentin en gendarm gå upp i varje rum och
gav befallning om att genomsöka byggnaderna och stallen,
varpå han återvände till salongen, dit Durieu, hans hustru och
allt husfolket skyndat i den största bestörtning. Peyrade
studerade med sina små blå ögon allas ansikten och förblev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
