Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
återvända till Cinq-Cygne; de äro där, och ni måste
uppehålla dem.»
Sedan han röjt ur hålet, hörde Michu ingenting; han
lade sig med örat mot marken och reste sig därpå hastigt:
— »De äro vid skogsbrynet åt Troyes-sidan till!» sade
han. »Jag skall undgå dem!»
Han hjälpte grevinnan att stiga upp och lade tillbaka
stenhopen. Då han slutat, hörde han Laurences milda röst
ropa sig; hon ville nämligen se honom i sadeln, innan hon
själv steg till häst. Den barske mannen hade tårar i ögonen,
då han växlade en sista blick med sin unga härskarinna, vars
ögon voro torra.
»Låt oss uppehålla dem, han har rätt!» tänkte hon, då
hon icke hörde något mera, varpå hon i full galopp tog
vägen till Cinq-Cygne.
Då fru d’Hauteserre, som trodde, att det ännu icke
var slut med revolutionen, och kände den tidens
summariska rättvisa, hörde, att hennes söner hotades med döden,
återfick hon både medvetande och krafter genom själva
den våldsamma smärta, som berövat henne dem. Av en
ohygglig nyfikenhet förmåddes hon att åter gå ned i
salongen, vars anblick erbjöd en tavla, värd en
genremålares pensel. Kyrkoherden, som fortfarande satt kvar
vid bordet, lekte mekaniskt med korten, medan han
förstulet gav akt på Peyrade och Corentin, vilka stodo vid
spiselns hörn och sakta samtalade. Flera gånger mötte
Corentin kyrkoherdens icke mindre fina blick; men liksom två
motståndare, vilka befinnas lika starka och åter ställa sig
en garde, sedan de korsat sina värjor, blickade båda
genast åt annat håll. Den hedersmannen d’Hauteserre,
vilken liksom en häger stod på sina båda ben bredvid den
klumpige, fete och girige Goulard, var i samma ställning,
som den första häpenheten givit honom. Ehuru mairen bar
borgarklassens dräkt, såg han i alla fall ändå ut som en
betjänt. Båda betraktade med slöa blickar gendarmerna,
bland vilka Gothard alltjämt grät och vars händer blivit
så hårt bundna, att de voro violetta och uppsvällda.
Cathérine övergav icke sin enkla och naiva, men
ogenomträngliga min. Den korpral, som enligt Corentin nyss
begått den dumheten att häkta de båda barnen, visste icke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
