Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 1. Polisens bekymmer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
längre om han skulle gå eller stanna. Han stod helt
tankfull mitt i salongen med handen stödd på sabelfästet och
blicken fäst på de båda parisarna. De förskräckta makarna
Durieu och allt det övriga slottsfolket bildade en
beundransvärd grupp av oro. Om icke Gothards snyftningar varit,
skulle man hört en fluga flyga.
Då modern, förskrämd och blek, öppnade dörren och
visade sig, nästan släpad av fröken Goujet, vars röda ögon
visade, att hon gråtit, vände sig alla dessa ansikten mot
de båda kvinnorna. De två agenterna hoppades lika mycket
som slottsinvånarna fruktade få se Laurence inträda. Såväl
de enas som de andras plötsliga rörelse syntes liksom
föranledd av en av dessa mekanismer, som låta trädockor
göra en enda åtbörd eller blinka med ögonen.
Fru d’Hauteserre skyndade med tre stora steg fram
till Corentin och sade häftigt med en av snyftningar
avbruten röst: »Av förbarmande, min herre, säg, varför mina
söner äro anklagade? Och tror ni då, att de kommit hit?»
Kyrkoherden, som tycktes tänka, då han fick se den
gamla frun: »Hon ska göra någon dumhet!» slog ned
ögonen.
»Min plikt och det uppdrag, jag fullgör, förbjuda mig
att säga er det», svarade Corentin med på en gång vänlig
och gäckande röst.
Denna vägran, som sprättens avskyvärda artighet gjorde
ännu mera obönhörlig, förstenade den gamla modern, som
sjönk ned i en fåtölj bredvid abbé Goujet, knäppte
händerna och gjorde en bön.
»Var har ni fått den där grinollen?» frågade Corentin
korpralen och pekade på Laurences lilla stallknekt.
»På vägen till arrendegården längs parkmuren; den
slyngeln var nära Closeaux’ skog.»
»Än flickan då?»
»Henne knep Ollivier.»
»Vart begav hon sig?»
»Åt Gondreville.»
»De vände sålunda varandra ryggen?» sade Corentin.
»Ja», svarade gendarmen.
»Är inte det där medborgarinnan Cinq-Cygnes lilla
betjänt och hennes kammarjungfru?» frågade Corentin mairen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
