- Project Runeberg -  Ett år i Stilla hafvet. Reseminnen från Patagonien, Chili, Peru, Californien, Britiska Columbia och Oceanien /
110

(1872) [MARC] Author: Adolf Ekelöf
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

delar af hans gemåls födelsedal och dertill beskyddet af ett väldigt »tabú», förklarande hans person
oantastelig för alltid.

Sålunda lefde Hardy nöjd i flere år, hvarunder han blott två gånger sammanträffade med
hvita: den ena gången, då ett franskt handelsskepp kommit på grund vid kusten, men med tillhjelp
af Hardy och hans folk åter blef loss, och den andra, då ön för ett par år sedan besöktes af engelska
korvetten »Fawn». Efter detta sista umgänge med menniskor af samma ras som han sjelf, började
han gripas af en olidlig längtan tillbaka till civilisationen, och van vid raskhet i beslut och handling,
gick han en natt med sin canoe ombord på skonaren, som vi nyss sett, och hvilken under sin resa
ifrån »Tongatabú» till »Tikahawa» närmat sig »Otahua» för att proviantera med kokosnötter. Nu
ämnade han sig till Tahiti för att genom amerikanske konsuln derstädes få plats på något hvalskepp
af hans egen nation eller någon plats i land.

Vi frågade, om han ej hade vänner i Amerika att vända sig till. Vänner! Sådana hade stackars
Hardy aldrig haft. Han visste ej ens namnet på sin födelseort. Utkastad i verlden som ett
hittebarn, voro föräldrar och slägt alldeles obekanta för honom. Föraktad af alla, hade han redan som
pojke rymt från ett arbetshus och kommit till sjös. Der hade han, en hund »för om masten», lefvat
i många år, till dess han kom till Otahua. Och nu skulle han börja sitt sjölif på nytt igen.

Hardy lemnade oss i Tahiti, och vi hörde aldrig något om honom sedan. Men sådana äro
just dessa slags män — af hvilka man finner så många bland sjöfolk — som utan band, utan att
någon vårdar sig om dem, och derigenom utledsna vid civilisationen sorglöst kasta sig ut i verlden
för att slutligen kanske hamna bland de mången gång mer än deras egna landsmän behjertade
vildarne på Söderhafvets öar. Betraktar man dessa menniskors lott i deras eget land, så kan man
också knappast förundra sig öfver deras val.

Hos Polynesiens höfdingar och furstar träffar man ännu alltjemt på dylika kringirrande hvita, som
ej göra stort annat än föra ett så sorgfritt och angenämt lif som det är möjligt bland vildarne. På öar,
som sällan besökas af hvita, blifver äfven ofta den förste äfventyrare, som der slår sig ned, helt
snart en familjemedlem hos konungen eller den förnämste höfdingen och utöfvar i denna ställning en
mängd funktioner, som eljest fyllas af lika många särskilda individer. Såsom historiegraf t. ex.
berättar han för infödingarna om främmande länder. Såsom konstens och vetenskapernas förklarare lär
han dem bruket af knif och bästa sättet att förvandla gammalt jernskrot till spjutspetsar. Såsom
tolk underlättar han deras umgänge med främlingar och lär dem dessutom vanligen en hel mängd
engelska fraser, både städade och profana, fastän kanske oftast det sednare. Dessa män göra
dessutom vanligen goda partier och gifta sig, liksom Hardy på Otahua, med prinsessor af kungligt blod.
På Amboy, en af Tonga-öarna, böjer en äfventyrare från Wales knä såsom munskänk åt hans
kannibaliska majestät samt blandar hans morgondryck af Ava-bränvin, som under stora ceremonier
frambjudes i en rikt skulpterad bål af kokosnöt. På en annan ö i samma grupp, der man brukar
nedlägga mycken omsorg på hårets klädsel — det upplägges nemligen på ett besynnerligt sätt till en
stack, som liknar en ofantlig påfvemössa — tjenstgör en gammal örlogsgast såsom konungens barberare
och hårfrisör, och som H. M. icke just hör till de renliga, så är hans peruk talrikt försedd med
invånare. När »Jack» derför icke är upptagen med den egentliga toaletten, så sysselsätter han sig med
jagt i sin herres hufvud, i hvars ymniga hår några egendomliga instrument för detta speciela
ändamål alltid finnas instuckna.

Äfven på Sandwichs-öarna svärmade förr en tvetydig »mob» af utländska äfventyrare kring
Kamehamehas person för att betjena och roa honom. Hvarje äldre Honolulubo kunde tala om Billy
Jones, en liten komisk neger, som, utstyrd i en smutsig blå tröja, öfversydd med gamla rostiga bjellror
och garnerad med utslitna guldsnören, var kongl. puk- och trumslagare. José var en portugis, som
gick på träben, sedan han en gång fått lemna sitt eget i gapet på en haj. Denne spelade fiol och
var hofkapellmästare. Mordecay, som han kallade sig, var en annan vagabond med ruskigt utseende,
som gick omkring med kulor och bägare i sin ficka och roade hofvet med taskspeleri. Dessa lättingar
hade ingen bestämd lön, utan lefde på sin konungs gunst, och när de, hvilket ofta hände, hade

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri Sep 21 12:42:10 2018 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eastillaha/0129.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free