Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
268
liga affallet, hvilket medförde menniskans oenighet med Gud
och sig sjelf.
Hvad floden angår, så fattades berättelsen derom först,
enligt theologien, i sträng bokstaflig betydelse; liksom om
arken med alla djuren. Men det torde ej anses för djerft,
att, sedan vi visat hurusom skriften i så många andra afseenden
ej får tagas efter orden, påstå, att detta ej heller i
nyssnämnda afseende får ske. Geologerna försvarade väl i
början denna allmänna flod såsom en hypothes; men de fleste
neka den nu mera, och vilja väl uppvisa partiella floder, men
ej en allmän öfversvämning. Detta torde ock vara riktigare
äfven derför, att menniskan på detta sätt kunnat öfverlefva
floden, af hvilken annars ej skulle finnas ett menskligt minne;
liksom det tyckes vara svårt att neka, att djuren dervid
bibehållit sig och alltid flyttat undan öfversvämningen, ehuru
de visserligen till en del kunnat ha förgåtts deraf. Hade
deremot förstörelsen varit allmän, så synes någonting sådant
varit omöjligt.
Det torde sednare mera fullständigt visa sig, att en
dualitet af utvecklings-stadier förekommer inom hvarje period
af mensklighetens progress. En sådan synes äfven kunna
antagas i denna fornverld. Vi hafva redan, då vi fästade
vår uppmärksamhet på den enskilda menniskan, sagt, att
hon såsom naturväsende ej är till för sig sjelf. En andra
period i barndomen är åter den, då sjelfmedvetandet börjar,
så att barnet säger "jag", men likväl ännu blott är sinnligt
och således står under en yttre vilja. Man skulle kunna
finna analogier till dessa momenter i menniskans äldsta
historia, så vida man får antaga, att menniskan till att börja
med kände sig i enhet med naturen och således ej derifrån
skilde sig. Derföre var förnuftet då, såsom instinkt,
identiskt med naturen, och menniskan kände sig med densamma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
