This is a special version of Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna, with the entire text in one long file. The purpose is to simplify download for offline reading and browsing. We want your comments to editors@runeberg.org
Project Runeberg publishes electronic editions of Nordic literature and art, such as this one, which are created or compiled by unpaid volunteers. You should consider to join our team! Working with Project Runeberg is highly interesting and a serious hobby. You are welcome to visit us at http://runeberg.org/
Översättning från isländskan av Erik Brate.
This is the poetic Edda (Edda Sæmundar), translated to Swedish by Erik Brate. The electronic edition is produced by Lars Aronsson. See also the Icelandic version.
Detta är den poetiska eddan, även kallad Edda Saemundar, och innehåller sånger skrivna efter fornnordiska versmått. Detta verk ska inte förväxlas med Snorre Sturlassons edda, som huvudsakligen är skriven på prosa med små inslag av vers.
Översättaren Erik Brate var en tidig svensk språkforskare. Han föddes 1857 och dog 1924, därav den gamla verbböjningen och ålderdomliga stilen.
Den som vill läsa Eddan som en bok på papper, rekommenderas köpa den vackra faksimilutgåva som bokförlaget Niloé gjort 1990 med ISBN 91-7102-234-1.
De fornnordiska versmåtten använder inte slutrim, som vi är vana vid, utan allitterationer eller stavrim. Det betyder att de tryckstarka stavelserna ska låta likadant i början. Detta lever kvar i dag i en del svenska talesätt som "räven raskar", "en grön grangren", "Staffan var en stalledräng" eller "bagare Bengtsson bakar bara brända bullar bakom berget". Här i Linköping säger infödingarna "ränna Roxen runt i rödrutig regnrock", med sina mycket speciella mjuka r-ljud.
Alla konsonantljud stavrimmar med sig själva, ett typexempel är ramsan om bagare Bengtsson. Specialfall är sk-, sp- och st-, som här räknas som egna ljud. Orden skopa och stapel stavrimmar alltså inte, däremot stavrimmar skopa och skaka. Alla andra s-ord (utom sje-ljuden) stavrimmar inbördes. Alla vokaler anses som ett enda ljud, så orden ansvar, elak, otur och övning stavrimmar alla med varandra.
Märk att Göte, hjul, jacka och ljuster alla har j-ljud och därför stavrimmar med varandra. Ordet gelé har däremot sje-ljud och stavrimmar i stället med sjukdom, skjuta och stjärna. Det är hela tiden lätet, och aldrig stavningen som avgör.
Märk också att det ska vara betonade stavelser som ska stavrimma. Detta var inget problem för vikingarna, eftersom det bara är lånord som har annat än första stavelsen betonad. Orden bagare och bedragare stavrimmar inte, med däremot orden bedragare och duktig.
Det vanligaste fornnordiska versmåttet kallas fornyrdislag och har strofer om åtta rader, indelade i fyra fjärdingar. Varje fjärding har en uddrad och en jämnrad. Varje rad har två betonade stavelser. Den första betonade stavelsen i jämnraden kallas huvudstav och måste stavrimma med endera eller båda av de betonade stavelserna i uddraden. I den här elektroniska utgåvan har jämnraderna dragits in något åt höger. Det är fornyrdislag och ett exempel är Valans spådom.
I den poetiska eddan förekommer ofta ett versmått som på isländska kallas ljodahattr (?) och som har sex rader per strof. Varje halva av strofen inleds med två rader som bildar en fjärding, precis som i fornyrdislag. Sedan kommer en rad med tre betonade stavelser varav minst två ska stavrimma med varandra. Denna ensamma rad har i den elektroniska utgåvan dragits ut något åt vänster, för att göra mönstret tydligare. Ett exempel på ljodahattr är den Höges sång.
1. »Hören mig alla
heliga släkten,
större och smärre
söner av Heimdall;
du vill ju, Valfader,
att väl jag täljer
forntida sägner,
de första, jag minnes.
2. Jättar, i urtid
alstrade, minns jag,
som mig fordom
fostrat hava;
nio världar jag minns,
och vad som var i de nio,
måttgivande trädet
under mullen djupt.
3. I åldrarnas morgon,
då Ymer levde,
var ej sand, ej sjö,
ej svala vågor;
jorden fanns icke,
ej upptill himlen;
ett gapande svalg fanns
men gräs fanns ingenstädes.
4. Innan Burs söner lyfte
landen i höjden,
de som mångberömd
Midgård skapade.
Solen strålade
från söder på stenar,
och gröna örter
grodde i marken.
5. Solen kom från söder
i sällskap med månen
på höger hand
över himlaranden.
Solen ej visste,
var salar hon hade,
månen ej visste,
vad makt han hade,
stjärnorna ej visste,
var de skimra skulle.
6. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag;
åt natt och nedan
namn de gåvo,
uppkallade morgon
och middag också,
eftermiddag och afton,
för att med åratal räkna.
7. Asarne möttes
på Idavallen,
timrade höga
tempel och altar,
smedjor byggde,
smycken gjorde,
skaffade sig tänger
och skapade verktyg.
8. På gården med brädspel
de glada lekte,
armod på guld
fanns ingalunda,
tills tursamöar
trenne kommo,
mycket mäktiga
mör, från jättevärlden.
9. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem dvärgars skara
skapa skulle
av blodig bränning
och Blains ben.
10. Där var Modsogner vorden
den mest förnämlige
av dvärgar alla
och Durin den andre;
de gjorde många
människobilder,
dessa dvärgar, av jord,
som Durin sade.
11. Nye och Nide,
Nordre och Sudre,
Austre och Västre,
Alltjov, Dvalin,
Bivor, Bavor,
Bombur, Nore,
An och Anar,
Ae, Mjodvitner.
12. Veig och Gandalv,
Vindalv, Train,
Täck och Torin,
Tro, Vitr och Lit,
Na och Nyrad.
Nu har jag dvärgarna
- Regin och Radsvid -
rätt omtalat.
13. File, Kile,
Funden, Nale,
Hepte, Vile,
Hanar, Svior,
Fra, Hornbore,
Fräg och Lone,
Aurvang, Jare,
Eikinskjalde.
14. Tid är att dvärgar
i Dvalins skara
för människorna leda
till Lovar i ättlängd;
de som sandfältens säte
sökte åt sig
till grusslätterna
från grundens sten.
15. Där var Draupner
och Dolgtraser,
Ha, Haugspore,
Lävang, Gloe,
Dore, Ore,
Duv, Andvare,
Skirver, Virver,
Skavid, Ae.
16. Alf och Yngve,
Eikinskjalde,
Fjalar och Froste,
Finn och Ginnar.
Alltid skall minnas,
så länge människor leva,
denna långa räcka
av Lovars förfäder.
17. Tills ur den skaran
trenne asar,
kraftiga och kärleksfulla,
kommo till ett hus.
De funno på land
föga förmående
Ask och Embla
utan livsmål.
18. Ande de ej ägde,
omdöme ej hade,
ej livssaft, ej läte,
ej livlig färg.
Ande gav Oden,
omdöme Höner,
livssaft gav Lodur
och livlig färg.
19. En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.
20. Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden.
21. Det fältslag minns hon
först i världen,
när de med spjuten
spetsade Gullveig
och i den Höges sal
henne brände.
Tre gånger brände de
den tre gånger borna,
ofta, ej sällan,
dock ännu hon lever.
22. Heid hon hette,
var till husen hon kom,
en väl siande vala.
Hon signade stavar,
hon trollade, var hon kunde,
trollade förryckthet.
Alltid var hon älskad
av onda kvinnor.
23. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
om asarne skulle
skada lida
eller alla gudar
ersättning få.
24. Spjut slungade Oden
och sände bland flocken,
det fältslaget ock
var först i världen.
Brutet var bröstvärn
på borgen hos asar,
över vapentagna fält
kunde vanerna tränga.
25. Då drogo alla makter
till sina domaresäten,
högheliga gudar,
och höllo rådslag,
vem all luften
med lyte blandat
eller åt jättens ätt
Ods mö givit.
26. Blott Tor slog till
i trotsigt mod,
han sällan sitter,
då slikt han hör,
Eder brötos,
ord och löften,
alla viktiga avtal,
som växlats dem emellan.
27. Hon vet Heimdalls
hornlåt bero
på det himmelshöga
heliga trädet.
På detta ser hon svämma
en sandblandad fors
från Valfaders pant.
Veten I än mer och vad?
28. Ensam satt hon ute,
när asarnes skräckgud,
den åldrige, kom
och i ögat henne såg.
»Vad frågen I mig?
Vi fresten I mig?
Allt vet jag, Oden,
var ditt öga du gömde
i Mimers brunn,
den mycket berömda.
Mjöd var morgon
Mimer dricker
av Valfaders pant.»
Veten I än mer och vad?
29. Gav Härfader henne
halsguld och ringar,
fick visdomsord
och varsel av stavar;
hon såg vida omkring
i varje värld.
30. Hon såg valkyrior,
komna från fjärran,
redo att göra
ritten till Godtjod.
Skuld höll sköld,
och Skogul var den andra,
Gunn, Hild, Gondul
och Geirskogul.
Nu äro Härjans
härjungfrur nämnda,
valkyrior, redo
att rida på jorden.
31. Jag såg åt Balder,
blodige guden,
Odens barn,
ett öde gömmas.
Högt över slätterna
smal stod vuxen
och mycket fager
misteltenen.
32. Från det trädet, som tycktes
en telning vara,
ett sorgeskott blev skjutet,
och skytten vad Höder.
Balders broder
blev boren inom kort,
Odenssonen stred
blott en natt gammal.
33. Sina händer han ej tvådde,
sitt huvud han ej kammade,
förrän på bålet han bar
Balders fiende.
Men Frigg grät
i Fensalarne
över Valhalls ve.
Veten I än mer och vad?
34. Då kunde fängsel man vrida
av Vales tarmar,
ganska fasta voro
fjättrarne snodda.
35. I kedjor såg hon ligga
under Kittellunden
en led skepnad
med Lokes drag.
Där sitter Sigyn
i sorg hos maken,
föga väl till mods.
Veten I än mer och vad?
36. En å från öster
genom etterdalar flyter,
med svärd och stridsknivar;
Slidr den heter.
37. Norrut stod
på Nidaslätterna
en sal av guld
för Sindres ätt;
en annan stod
på Okolner,
gästabudssal
för jätten Brimer.
38. En sal såg hon stånda
från solen fjärran
på Nastranden;
åt norr vetter dörren.
Etterdroppar föllo
in genom rökhålet,
av ormars ryggar
är rummet flätat.
39. Där såg hon i strida
strömmar vada
menediga män
och för mord fredlösa
och den, en annans hustru
hemligt lockar.
Där sög Nidhogg
de dödas kroppar,
vidundret slet männen.
Veten I än mer och vad?
40. Österut i Järnskogen
den åldriga satt
och födde där
Fenrers avkomlingar.
En bliver mest
av alla förnämlig,
tunglets rövare,
i trolls skepnad.
41. Han mättar sig med lik
av män, som dött,
gudars boning
med blod besudlar.
Svart blir solskenet
om somrarne efter,
all väderlek vansklig.
Veten I än mer och vad?
42. Satt där på högen
och slog harpan
gygens värnare,
den glade Eggder.
Över honom gol
i granskog med pors
en fagerröd hane,
som Fjalar heter.
43. Gol över asarne
Gullinkambe,
han hos Härfader
härmännen väcker;
en annan gal
under jorden,
en sotröd hane,
i Hels salar.
44. Gram skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
fri varder ulven.
Visdom vet jag mycken,
långt vidare ser jag
över segergudars väldiga
slutliga öden.
45. Bröder skola kämpa,
varandras banemän bliva,
systrars barn
sin släktskap spilla;
hårt är i världen,
hordom mycken,
yxtid, klingtid,
kluvna bliva sköldar,
vindålder, vargålder,
innan världen störtas;
ingen man skall
den andre skona.
46. Mims söner leka
och slutödet tändes
vid Gjallarhornets ljud,
det genomträngande.
Högt blåser Heimdall,
med hornet i vädret;
med Mims huvud
håller Oden råd.
47. Då skälver Yggdrasils
ask, där den står,
urträdet jämrar sig,
jätten blir lös.
På resan till Hel
rädas alla,
innan Surts släkting
slukar honom.
48. Vad är med asar?
Vad är med alfer?
Allt Jättehem gnyr,
asar hava möte.
Dvärgarna stöna
framför stendörrarna,
bergväggens vise.
Veten I än mer och vad?
49. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
50. Rym far från öster,
på arm håller skölden;
i jättevrede vrider
världsormen sig;
ormen piskar vågen,
och örnen skriar,
sliter lik, blek om näbben,
och Naglfar lossnar.
51. Skeppet far från öster;
över sjön skall Muspells
ledung komma,
och Loke styr.
Vidunders yngel
med ulven kommer;
med dem är Byleipts
broder i följe.
52. Surt far från söder
med svedjande låga,
stridsgudars sol
av svärdet skiner.
Stenberg störta,
det stupar jättekvinnor;
trampa dödingar Hels väg,
och himmelen rämnar.
53. Ett andra lidande
för Lin då kommer,
när Oden går
mot ulven att strida,
och Beles bjärte
bane mot Surt;
falla då skall
Friggs älskade.
54. Garm nu skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
55. Då kommer Segerfaderns
son, den väldige,
Vidar, att strida
mot valplatsens odjur.
På jättesonen
till hjärtat svärdet
med handen han stöter.
Hämnad är då fadern.
56. Då kommer Lodyns
lysande ättling;
Odens son
går mot ormen att kämpa
I vrede denne dräper
värjaren av Midgård.
Från sitt hem all draga
döda hädan.
Nio fjät döende
går Fjorgyns son
fram från ormen,
som ofrejd ej fruktar.
57. Solen börjar svartna,
jord sänkes i havet,
från fästet falla
flammande stjärnor;
upp ångar imma,
och elden lågar,
hettan leker högt
mot himlen själv.
58. Garm skäller gräsligt
framför Gnipahålan;
fjättern skall brista,
och fri blir ulven.
59. Upp ser hon komma
för andra gången
jorden ur havet,
igen grönskande;
forsar falla,
örn flyger däröver,
den som på fjället
fiskar griper.
60. Asarne mötas
på Idavallen
och om jordens gördel,
jätteormen, tala,
föra sig till minnes
märkliga öden
och Fimbultyrs
forntida runor.
61. Där skola åter
de underbara
guldbrädspelsbrickorna
i gräset hittas,
som i tidens morgon
dem tillhört hade.
62. Osådda skola
åkrar växa,
allt ont sig bättra;
Balder skall komma.
I Ropts segersalar
sitta Balder och Höder,
valplatsens gudar.
Veten I än mer och vad?
63. Då kan Höner lyckans
lotter kasta
och de båda brödernas
barn bebo
det vida Vindhem.
Veten I än mer och vad?
64. En sal ser fagrare
än solen stånda,
täckt med guld,
på Gimle.
Där skola hövdingtrogna
härskararor bo
och i allan tid
äga hugnad.
65. Där kommer den mäktige
till maktdomen,
den starke, ovanifrån,
han som styr över allt.
66. Då kommer dunklets
drake flygande,
en blank orm, nedifrån,
från Nidafjällen.
I fjädrarne bär,
och flyger över slätten,
Nidhogg lik.
Nu skall hon sjunka.»
1. Alla dörrar,
innan in man går,
skarpt skådas skola,
skarpt granskas skola,
ty ovisst är att veta,
var ovänner sitta
borta på salens bänkar.
2. I givande, hell er!
Gäst är in kommen,
Sägen, var sitta han skall!
Brått har den,
som på bränderna vid härden
skall fresta, vad framgång han får.
3. Eld behöver,
den in har kommit,
och kall har blivit om knäna.
Mat och kläder
den man tarvar,
som har över fjällen farit.
4. Vatten tarvar
vandrarn, som kommer till måltid,
handduk och vänlig välkomst;
välvilligt sinne,
om han sådant kan vinna,
samspråk och bjudning tillbaka.
5. Vett behöver,
den som vida färdas;
lätt är hemma vadhelst.
Mång ögonkast får,
den som intet förstår
och sitter med kloka tillsammans.
6. Över sitt förstånd
skall man stolt ej vara,
fasthellre i väsendet varsam!
När en klok och sluten
kommer till gården,
sällan den försiktige sig skadar,
ty osvikligare vän
man aldrig får
än mycket mannavett.
7. Den varsamme gästen,
som till gille kommer
tiger under lyssnande tystnad;
med öronen hör efter,
med ögonen skådar,
så spanar var klok och spejar.
8. Säll är den,
som åt sig vinner,
lovord och lisa i nöden.
Otryggt är allt,
som man äga skall,
buret i andras bröst.
9. Säll är den,
som för sig äger
lovord och förstånd uti livet,
ty onda anslag
man ofta rönt
alstras ur andras bröst.
10. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
På främmande ort
går det framför guld.
Slikt är den torftiges tillflykt.
11. Bättre börda
man bär ej på vägen
än mycket mannavett.
Sämre vägkost
man ej släpar över fältet
än övermått utav öl.
12. Ej är så gott,
som gott man säger,
öl för människors ätt;
ty mindre en man,
ju mera han dricker,
vet till sig, vad tankar han har.
13. Glömskans häger heter,
den över glatt lag svävar;
han snattar från män deras sans.
Med den fågelns fjädrar
jag fjättrad blev
i Gunnlods gård.
14. Drucken jag blev,
blev döddrucken
hos den förfarne Fjalar.
Gille är ypperst,
då var gäst går hem
med sinnen i full sans.
15. Tyst och klok
vare konungason,
och djärv, när strid står;
munter och glad
bland män envar,
tills han av döden drabbas!
16. Ovis man
tror sig alltid skola leva,
om för vapenskifte han sig aktar,
men ålderdomen giver
honom ingen frid,
fast honom spjuten spara.
17. En gäck stirrar,
när han till gille kommer;
han talar om allt eller tiger;
på samma gång,
som en sup han får,
då är det slut med hans slughet.
18. Blott den vet,
som vida reser
och fjärran farit har,
vad lynnesart
leder envar.
Han vet, vad vett är.
19. Håll ej på hornet,
drick dock hovsamt själv,
tala, vad som höves, eller tig!
För det okynnet
ingen dig tadlar,
att du tidigt sängen söker.
20. Glupske slukaren,
om besinning han ej vet,
äter sig ohälsa.
Löje skaffar ofta
i lag med okloka
åt enfaldig man hans mage.
21. Hjordar veta
när vända hem de skola,
och gånga då från gräset,
men ovis man
aldrig känner
sin egen mages mått.
22. En eländig man
och illasinnad
gör hån åt vad som helst;
det vet han icke,
som han veta behövde,
att honom fel ej fattas.
23. Ovis man
alla nätter vakar,
grubblar och grämer sig för allt;
matt är han,
när morgonen kommer;
vedermödan är, som den var.
24. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
han förstår icke,
fast de stämpla mot honom,
om han bland sluga sitter.
25. Ovis man
tror alla vara
vänner, som vänligt le;
när på tinget han kommer,
det ter sig klart,
att få hans talan föra.
26. Ovis man
tror sig allt veta.
när i vrå i skygd han vistas;
men slätt han vet,
vad han svara skall,
när män hans förmåga fresta.
27. Ovis man,
som bland andra kommer,
gör bäst i att tyst förbliva;
ingen vet,
att han intet kan,
om ej för ymnigt han ordar.
Ingen känner
den, som ingenting vet,
om icke för ymnigt han ordar.
28. Klok den synes,
som kunnig är
att spörja och spörsmål besvara.
Hemligt aldrig
kan hållas sådant,
som går ifrån mun till mun.
29. Alltför mycket talar,
den som aldrig tiger,
av ord med ingen mening.
Hastig tunga,
som ej hålles i styr,
ofta sig ofärd pratar.
30. Till ögnagyckel
skall man annan ej hava,
om han gör som gäst besök.
Klok mången tyckes,
om han ej tilltalas,
och helskinnad hållas han får.
31. Klok förefaller,
den till flykten tager,
en gäst, som är hånfull mot gäst.
Föga den vet,
som flinar vid måltid,
om han med gramsne ej glammar.
32. Många män
med mångprövad vänskap
gyckla med varandra vid gillet.
Alltid det är
ett upphov till strid,
att gäst tvistar med gäst.
33. På morgonen en man,
sig måltid rikligt skaffe,
om han till bekanta ej kommer;
annars sitter han och snappar,
som svulten han vore,
och kan föga fråga.
34. Stor omväg
till ovän är,
fast vid vägen hans stuga stode;
men till god vän
på gen vägar,
vore han än fjärran faren.
35. Gå skall man,
ej är gott, att gäst
är ständigt på samma ställe.
Ljuv bliver led,
om länge kvar
på en annans bänk han bliver.
36. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
Fast man tågor har till tak
och blott två getter äger,
är det bättre än bedja om mat.
37. Ett bo är bäst,
fast blott helt litet,
herre är hemma envar.
blödande är hjärtat
på den, som bedja skall
sig mat till varje mål.
38. Från sina vapen
ej vike en man
på fältet ett enda fjät,
ty ovisst är att veta,
när ute på vägen
spjutets spets kan tarvas.
39. Ej så givmild man
eller gästfri jag fann,
att ej åt gåvor han gladdes,
eller så litet snål
på sitt gods,
att led vore lön, om han finge.
40. Den som välstånd
förvärvat har,
skall torftighet ej tåla;
ofta spars åt okär,
vad åt älskling var ämnat;
mycket går värre, än man väntat.
41. Med vapen och kläder
glädje vänner varandra!
Själv man skönjer det bäst.
Genom gengåvor vänskapen
vara längst;
om annars det vill sig väl.
42. Till sin vän
skall man vän vara
och vedergälla gåva med gåva;
med löje skall man
löje gälda
och försök att lura med lögn.
43. Till sin vän
skall man vän vara,
till honom och hans vän;
men till oväns vän
skall ingen man
någonsin vän vara.
44. Vet du, om vän du har,
som du väl tror
och gott av honom vill hava;
förtrolig skall du vara
och vängåvor skifta,
träffa honom titt och ofta.
45. Om du har en annan,
som du illa tror,
och av honom dock gott vill hava;
fagert skall du tala
men falskt tänka
och vedergälla list med lögn.
46. Ytterligare gäller
om den, du illa tror
och vars onda sinne du anar:
mot honom skall du le
och låtsa vänskap;
samma gåva åt givaren gälda.
47. Ung var jag fordom
och for ensammen,
då råkade jag vilse om vägen;
jag tyckte mig rik,
då jag träffade en annan:
man är mans gamman.
48. Modiga och givmilda
män leva bäst,
nära sällan sorg;
men fåvitsk man
fruktar allt möjligt,
sörjer alltid snål vid gåvor.
49. Med kläderna mina
jag klädde på fältet
tvänne gubbar av trä;
hela karlar de tycktes,
när en klut de hade;
nesligt är naken vara.
50. Tallen torkar,
som på tomten står,
och ej skyddas av bark eller barr;
så är ock en,
som ingen älskar.
Vi skall han länge leva?
51. Om ock hetare än eld
med osäkra vänner
brinner fem dagars fred,
så slocknar den dock,
när sex de bliva,
och vissnar all vänskap.
52. Mycket skall
ej mannen giva,
ofta får han lovord för litet;
med hälften av en bulle
och med bägare på lut
vann jag mig en vän.
53. Små sandstränder,
små sjöar,
små äro människors sinnen.
Ej samtliga män
fingo samma visdom;
ovis överallt är enhälft.
54. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Bland män är livet
mest fagert för dem,
som väl veta mycket.
55. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Klok mans sinne
är sällan glatt,
om allvis han är, som det äger.
56. Medelmåttigt klok
var man skall vara,
aldrig vara alltför klok.
Sitt öde vete
ingen på förhand;
då är honom sorglösast sinnet.
57. Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
58. Arla stige upp,
den som äga vill
en annan egendom eller liv!
Sällan liggande ulv
ett lårstycke får
eller sovande man seger.
59. Arla stige upp
som har arbetsfolk få,
och tage med sin syssla i tu!
Mycket försinkas
för den, om morgonen sover;
rask är till hälften rik.
60. Av torrt trä
och taknäver
en man måttet känner,
och vad ved
vara kan
ett helt kvartal eller halvår.
61. Tvagen och mätt
ride mannen till tinget,
fast klent han är klädd!
Över skor och knäbyxor
ej skamsen någon vare,
ej heller över hästen,
fast han har en dålig!
62. Han far och fikar
med framåtböjt huvud
örnen på urgammalt hav;
så ock den man,
som bland många kommer
och har förespråkare få.
63. Frågor den göre
och give svar,
som klok vill kallas!
En må få veta,
en andre icke;
veta det tre, så vet världen.
64. En klok man
skall kuva sitt lynne,
sin härsklystnad hålla i tygel.
Då han märker,
när bland modiga han kommer,
att ingen är djärv framför alla.
65. För de ord,
som till andra man har sagt,
ofta man bitter får böta.
66. Mycket för tidigt
kom jag på många ställen
men alltför sent på somliga;
drucket var ölet,
obryggt ibland;
sällan kommer led till lags.
67. Här och var
man mig hem hade bjudit,
om ej mat till målen jag behövt,
eller två lår hängt
hos den trofaste vännen,
sedan ett jag ätit hade.
68. Elden är bäst
för barn av människor
och solens syn,
och om sin hälsa
man hava får
och leva utan last.
69. En man är ej olycklig,
fast usel till hälsan;
mången är av söner säll,
mången av fränder,
mången av fullt upp med gods,
mången av välgjort verk.
70. Bättre är leva
än att liv sakna;
vid liv, får sig karl alltid ko.
Eld såg jag brinna
i bål åt den rike,
och död låg han utanför dörren.
71. Den halte rider häst,
den handen mist, blir herde,
den döve duger i strid.
Blind är bättre
än att bränd vara;
ej av någon nytta är liket.
72. En son är bättre,
fastän sent född,
sedan faderns levnad är liden.
Sällan bautastenar
man ser vid vägen,
om ej frände över frände dem rest.
73. Två äro stridsmän:
tungan dödar huvudet;
under varje päls
jag väntar en hand.
74. Med fröjd den natten motser,
som matsäck har att njuta,
Kort räcka skepps rår,
höstnatt hastigt skiftar.
På fem dagar växlar
vädret mycket
men mer på en månad.
75. Den icke något vet,
som ingenting vet;
av rikedom mången röjes som narr.
Den ene är rik,
den andre fattig,
lägg ej den det till last!
76. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men eftermålet
aldrig dör
för envar, som ett gott har vunnit.
77. Fä dör,
fränder dö,
även själv skiljes du hädan,
men ett vet jag,
som aldrig dör,
domen över död man.
78. Fulla fårfållor
såg jag hos Fitjungs söner,
nu traska de med tiggarens stav.
Överflöd är
som en ögonblink,
vankelmodigast av vänner.
79. En ovis man,
om han erhålla kan
gods eller kvinnors gunst,
hans stolthet växer,
men förståndet icke,
i dårskap går han duktigt långt.
80. Det rönes då,
när om runor du spörjer,
om de stavar, som från gudarne stamma,
som höga makter höggo,
och skaldefebern skar,
då tyckes det bäst, att han tiger.
81. Om kvällen skall dagen prisas,
gift kvinna, då hon bränd är,
svärdet, då det frestat är,
flicka, då hon gift är;
is, då man över kommer,
öl, då det drucket är.
82. I blåsväder skall skog man fälla,
i bris ro ut på öppet hav,
i mörkret med mö språka,
ty många är dagens ögon.
Å skepp skall man fart göra
och skölden till skydd hava,
till fäktning svärdet
och flickan att kyssa.
83. Vid eld skall man öl dricka,
på isen skridsko åka,
en kamp skall man mager köpa,
en klinga med rost uppå;
hemma skall man höst göda
men hund i fäbod.
84. På ord av en mö
må ingen man lita,
eller tro på gift kvinnas tal;
ty på rullande hjul
deras hjärta är skapat,
föränderlighet i bröstet inlagd.
85. Bristande båge,
brinnande låga,
glupande ulv,
gormande kråka,
grymtande svin,
gran utan rot,
växande våg,
vällande gryta.
86. Flygande spjut,
fallande bölja,
is, blott nattgammal,
orm i ring,
bruds ord i bädden,
ett brustet svärd,
björnens lek,
ett barn av en konung.
87. En sjuk kalv,
en självrådig träl,
en foglig vala,
de nyss fallne i striden.
88. Tidigt sådd åker
må ingen tro,
och ej för snart sin son;
av vädret beror åkern,
av sitt vett sonen,
båda tvivelaktiga ting.
89. Din broders mördare,
om han mötes på vägen,
ett halvbrunnet hus,
en häst, än så snabb,
- ty borta är gagnet,
om ett ben skadas -
ingen vare så lättrogen,
att han litar på allt detta!
90. Kärlek av kvinnor,
som känna falskhet,
är som med häst utan broddar
på hal is åka
med en yster tvååring
och illa tämd,
eller i stickande storm
med ett styreslöst skepp
eller som halt man på töfjäll
skulle taga en ren.
91. Bar sanning jag talar,
ty båda jag känner:
karlars tro mot kvinnor även vacklar.
Då tala vi fagrast,
när vi falskast tänka,
det snärjer ock kloka sinnen.
92. Fagert skall man tala,
friarskänk bjuda,
om en flickas kärlek man vill få,
den ljuslätta ungmöns
älsklighet prisa;
då får, den som friar.
93. För älskog lasta
aldrig man skall
sin nästa någonsin;
ofta verkar på den vise
men på vettlös man ej
bedårande däjlighet.
94. Ty ingalunda lasta
en annan man skall
för fel, som är fleras;
till galna från kloka
gör karlars söner
älskogs mäktiga åtrå.
95. Blott själen gömmer,
vad i hjärtat bor,
ensam sin känsla han känner.
Ingen sjukdom är värre
för en själfull man
än att leva, med intet belåten.
96. Det varsnade jag,
då i vassen jag satt
för att möta min älskade mö;
kött och blod
mig min käresta var,
och dock jag ingenting av henne fick.
97. Billings mö
jag i bädden fann
solvit sova.
En jarls härlighet
höll jag för intet
mot att med denna förlederska leva.
98. »Nära afton
du, Oden, skall komma,
om mö di dig vinna vill;
allt går illa,
om ej ensamma vi
slik sak veta.»
99. Åter jag kom
och älska mig tyckte;
vist var ej, vad jag ville.
Jag hoppades då,
att jag hava skulle
all hennes kärlek och tjusning.
100. När jag kom fram,
fick jag där se
hela vakten av kämpar vaken,
med burna bloss
och brinnande ljus;
min väg sig visade farlig.
101. Och nära morgonen,
när jag närmade mig åter,
då sov salens vakt.
En hynda jag då fann
på det hulda vivets
bädd bunden ligga.
102. Mången mö god,
om man mönstrar noga,
lätt ändrar sitt lynne mot män.
Det jag rönte,
när jag rådklok mö
till lättsinne lockade;
allehanda smälek
den sluga mig ådrog,
och intet jag fick av den flickan.
103. Man skall glad i hemmet vara.
och glamma med gäster,
dock förståndigt man sörje för sitt;
minnesgod och målför,
om man mångvis vill vara,
omtala ofta det goda.
Ärkenöt den heter,
som har intet att säga;
det är de ovisas art.
104. Åldrig jätte jag besökte,
nu är åter jag kommen;
där föga jag fick med att tiga.
Ej få ord
till min fromma jag talte
i Suttungs salar.
>
105. Gunnlod mig gav
på guldstolen
en dryck av det dyrbara mjödet.
En lumpen lön
lät jag henne få
för hennes ärliga ömhet,
för hennes lidelses längtan.
106. Borrens mun
lät jag bana mig väg
och gång i stenen gnaga;
jag över och under
omgavs av jättars väg;
då gällde det hals och huvud.
107. Av skickligt vunnen skönhet
har jag skickligt mig begagnat,
den kunnige föga fattas;
ty Odrörer
har nu upp kommit,
dit, där människor bygga och bo.
108. Ovisst är,
om än jag kommit
igen från jättars gårdar,
om ej av Gunnlod jag hjälpts,
den goda flickan,
som jag fick i famnen sluta.
109. Följande dag rimtursarne
att fråga gingo
om den Höges gifte
i den Höges sal;
efter Bolverk de sporde,
om tillbaka han kommit
eller Suttung ihjäl honom slagit.
110. Ed på ring tror jag Oden
avlagt hava;
hur kan man på hans löften lita?
Med svek han mjödet
från Sutting tog,
och i gråt han lämnade Gunnlod.
111. Tid är att förtälja
på talarens stol,
som vid Urds brunn är.
Jag såg och teg,
jag såg och tänkte,
jag lyssnade till männens mål.
Om runor hörde jag dem tala,
om råd de ej heller tego,
vid den Höges sal,
i den Höges sal
hörde jag sägas så.
112. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Stig ej upp om natten,
om du ej är ute och spanar
eller måste ut på gården gå!
113. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Sov ej hos kvinna,
som är kunnig i trolldom,
så att hon i famnen dig fängslar!
114. Hon gör det så,
att du ger varken akt,
om till ting eller konungen du kallas;
mat du vill ej hava
eller människors umgänge;
sorgsen går du att sova.
115. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En annans hustru
du aldrig locke
att förtroligt med dig tala!
116. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om på fjäll eller fjärd
du fara lyster
skaffa dig riklig reskost!
117. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En elak man
du aldrig låte
höra vad otur dig hänt;
ty av en elak man
du aldrig får
för lämnat förtroende lön.
118. Svårt tilltygad
såg jag en man
genom ord av en ond kvinna;
falsk tunga
tog hans liv,
och dock ej för sann sak.
119. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Vet, om en vän du har,
som du väl tror,
far träget att honom träffa;
ty av ris höljes
och högt gräs
den väg, som ingen vandrar.
120. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En god man du locke
till gamman och förtrolighet;
lär dig tjusa folk att hålla dig kär!
121. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
När du får en vän,
den förste var aldrig
att våldsamt vänskapen slita;
sorg fräter hjärtat,
när man säga ej får
för någon hela sin hug.
122. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Ord skifta,
aldrig du skall
med dåraktig dumbom.
123. Ty av illasinnad man
du aldrig skall
få gott med gott lönat.
Men en god man
dig gagnar med sitt lov
och gör dig omtyckt av andra.
124. Lik släktskap är vänskap,
då man säga får
en annan hela sin hug.
Allt är bättre
än vara brått föränderlig;
den är ej vän, som blott välkommet säger.
125. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Tre ord icke växla
i träta med en usling;
den bättre är ofta böjlig,
när den sämre slår.
126. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Skomakare var ej
eller skaftmakare
annat än åt dig själv;
om sokn är illa skapad
eller skaftet snett,
då önskas över dig ont.
127. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om ont du märker,
säg, att ont det är,
och giv ej din fiende frid.
128. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt ont glad
aldrig var,
men gläds åt det goda!
129. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
I träffningens tummel
titta ej uppåt
- dödlig fruktan
drabbar männen -
att icke förtrollning dig träffar.
130. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Om hos god kvinna
du vill komma i ynnest
och få fägnad av,
fagert skall du lova
och fast löftet hålla;
den blir glad, som får något gott.
131. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Varsam ber jag dig vara,
dock ej alltför varsam.
Var med ölet varsammast
och med annas hustru,
och med det tredje,
att ej dig toppride tjuvar.
132. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Till hån och löje
hav aldrig
gäst eller främling, som färdas!
133. Ofta illa veta,
de som inne sitta,
vad slags folk, som farande komma.
Ingen är så bra,
att ej brist han äger,
eller så dålig, att till intet han duger.
134. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Åt åldrig talare
du aldrig må skratta;
ofta gott är, vad de gamle säga.
Ofta ur skrumpet skinn
skarptänkta ord komma,
sådant som hänger bland hudar
och slänger bland småskinn
och lätt dinglar bland löpmagar.
135. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
En gäst du skall ej skymfa
eller jaga på porten;
fägna den fattige väl!
136. Ej svag är den dörrtapp,
som svänga skall
och öppna för alla.
En ring du dock giv,
eller på din rygg
allt ont de dig önska.
137. Jag råder dig, Loddfavner,
men råd må du taga;
du får fördel, om du följer dem,
de bli goda att begagna.
Då öl du dricker, sök hjälp
av jordens kraft,
ty jord mot ölrus hjälper
och eld mot sjukdomar,
ek ger avföring,
ax skyddar för trolldom,
mjöldryga mot bråck,
månen mot rasande,
bete mot bitsjuka,
bot mot ont äro runor,
mot fluss är fast mark.
138. Jag vet, att jag hängde
på det vindiga trädet
nio hela nätter,
djupt stungen med spjut
och given åt Oden,
jag själv åt mig själv,
uppe i det träd,
varom ingen vet,
av vad rot det runnit upp.
139. Man bröd mig ej bar
eller bjöd mig horn,
skarpt jag nedåt skådade;
jag tog upp runor,
med rop jag tog dem,
så föll jag åter därifrån.
140. Nio kraftsånger lärde jag
av namnkunnig son
till Boltorn, Bestlas fader,
och en dryck jag fick,
av det dyrbara mjödet,
som östes ur Odrörer.
141. Då tog jag att förkovras
och kunnig vara,
att växa och väl trivas;
ord mig av ord
ord skapade,
verk mig av verk
verk alstrade.
142. Runor skall du finna,
rätt uttydda stavar,
mycket stora stavar,
mycket starka stavar,
som skaldefadern skar
och gudamakter grovo
och de rådandes herre ristade.
143. Oden bland asarne
men för alferna Dain
och Dvalin för dvärgarna,
Allsvinn åt jättar
gjorde runor,
några runor jag ristade själv.
144. Vet du, hur du rista skall?
Vet du, hur du reda skall?
Vet du, hur du färga skall?
Vet du, hur du fresta skall?
Vet du, hur du bedja skall?
Vet du, hur du blota skall?
Vet du, hur du sända skall?
Vet du, hur du slopa skall?
145. Bättre är intet bedja
än att blota för mycket;
gåva önskar, att gengåva gives.
Bättre är intet sända
än alltför mycket slopa.
Så ristade Tund
före tidsåldrarna,
när han reste sig upp,
när han återkom.
146. De kraftsånger kan jag,
som ej konungens maka
och ingen mans ättling kan.
Hjälp heter en,
och hjälpa dig den skall
mot processer och sorger
och samtliga lidanden.
147. Den nästa, jag kan,
är nödig för dem,
som vilja som läkare leva.
148. Den tredje jag kan,
om det tarvas mig få
fjättrar åt fiender mina;
eggen jag dövar
på mina ovänners svärd,
att deras klingor och knölpåkar ej bita.
149. Den fjärde jag kan,
om fiender på mig
med band ha lemmarne bundit.
Galder jag sjunger,
så att gå jag kan;
från foten fjättern springer
och från handen handkloven.
150. Den femte jag kan,
om fiendepil skjuten
jag falla i flocken ser;
så häftigt han ej flyger,
att jag hejdar honom ej,
om blott min syn honom sett.
151. Den sjätte jag säger,
om mig sårar en man
genom runor på rötter av träd,
och för denne fyr,
som min fiendskap kräver,
det blir menligt mera än för mig.
152. Den sjunde jag kan,
om själva salen jag ser
brinna kring bänkat lag;
lågan slår ej så högt
att jag släcker den ej,
slik galder, som jag säga kan.
153. Den åttonde jag kan,
som för alla är
lämplig att lära;
när hat uppstår
bland hövdings söner,
jag botar det brått.
154. Den nionde jag kan,
om mig nöd hotar,
att bärga min båt på hav;
vinden jag stillar
på vågen ute
och sjunger all sjö i sömn.
155. Den tionde jag kan,
om trollkvinnor jag ser
högt i luften leka.
Jag vållar det så,
att de vilse fara
om skepnaden, de själva äga,
om själen, som de själva ha.
156. Den elfte jag kan,
om till örlog jag skall
gå med gamla vänner.
Under sköldarna jag sjunger,
och de skynda med kraft
utan sår till slaget,
utan sår från slaget,
komma helbrägda från vad som helst.
157. Den tolfte jag kan,
om uppi träd jag ser
hängda döda dingla.
Så ristar jag
och runor färgar,
att den kroppen kommer
och talar mig till.
158. Den trettonde jag brukar,
om ett barn jag skall
genom vattenösning viga.
Stupa han skall ej,
fast i strid han kommer,
ej segnar denne krigare för svärd.
159. Den fjortonde jag kan,
om för folkets skara
jag skall tälja gudars tal;
asar och alfer
jag alla vet besked om;
den ej kunnig är, det ej kan.
160. Den femtonde jag kan,
som Tjodreyrer sjöng,
en dvärg framför Dellings dörr;
kraft han sjöng åt asar
och åt alfer framgång,
förstånd åt stridernas gud.
161. Den sextonde jag kan,
om den sluga möns
lidelse och lust jag vill hava.
Hågen jag vänder
hos vitarmad kvinna
och förändrar all hennes själ.
162. Den sjuttonde jag kan,
att sent skiljes från mig
den ungmö, jag älskar.
Dessa sånger
du sakna skall
länge, Loddfavner.
Men de äro goda som gåva,
nyttiga att nå,
behövliga att hava.
163. Den adertonde jag kan,
som jag aldrig lär
åt mö eller mans hustru -
allt är bäst,
som man ensam kan;
det är sångens slut -
utom åt henne
som med armen mig famnar
eller åt mig syster är.
164. Nu är den Höges sång framsagd
i den Höges sal,
gagnrik för människors söner,
gagnlös för jättars söner.
Hell den, som framsade!
Hell den, som kan!
Njute gott, den som begrep!
Lycklige de, som lyssnat!
Oden sade:
1. »Råd du mig nu, Frigg,
då fara att gästa
Vavtrudner jag vill!
Högst ivrig är jag
att allvise jättens
forntidskunskap fresta.»
Frigg sade:
2. »Hemma jag ville hålla
Härjafader kvar
i gudarnes gårdar,
ty ingen jätte
jag jämnstark känner
med Vavtrudner vara.»
Oden sade:
3. »Mycket jag for,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat;
det vill jag nu veta,
hurudana Vavtrudners
salar mig synas.»
Frigg sade:
4. »Lycklig du fare!
Lycklig du åter komme!
Lycklig du på vägen vare!
Må, människors fader,
din förmåga stå bi,
då du samtal söker med jätten!»
5. For så Oden
att fresta jättens
vida frejdade visdom.
Anländ till salen,
som Ims fader ägde,
gick Ygg genast in.
Oden sade:
6. »Hell dig, Vavtrudner,
nu till hallen är jag kommen
att se dig själv, där du sitter.
Först vill jag veta,
om vis du är
och gömmande all kunskap, jätte.»
Vavtrudner sade:
7. »Vem är den man,
som i min sal
slungar ut slika ord?
Ut du ej kommer
ur vår sal,
är av oss du icke visast.»
Oden sade:
8. »Gagnråd jag heter:
nyss, av gången tröttad,
törstig jag trädde i din sal.
Länge jag färdats,
längtar att hälsas
och att mig du mottager, jätte.»
Vavtrudner sade:
9. »Vi står du då, Gagnråd,
på golvet och talar?
Sätt dig på bänk i salen!
Utröna skall vi,
om åldrige talarn
vet mer eller mindre än gästen.»
Oden sade:
10. »Ringa man,
som till rik man kommer,
tale, vad som hövs, eller tige.
Ordsvall tänker jag
illa båtar
den, som kommer till kallsinning värd.»
Vavtrudner sade:
11. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som drager
dagen över människor var morgon!»
Oden sade:
12. »Skinfaxe han kallas,
som den klara dagen
var morgon över människor drar.
För den bästa av hästar
han hålles av reidgoter,
ljus sprider springarens man.»
Vavtrudner sade:
13. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den hästen
heter, som från öster
drager natten över nådiga gudar!»
Oden sade:
14. »Rimfaxe heter
den häst, som drager
var natt över nådige gudar;
ur munnen från betslet
var morgon det droppar,
och så kommer dagg i dalar.»
Vavtrudner sade:
15. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
hur den å heter,
som åtskiljer
jättars och gudars jord!»
Oden sade:
16. »Iving heter ån,
som åtskiljer
jättars och gudars jord;
öppen skall hon rinna
i alla tider,
is bliver ej på den ån.»
Vavtrudner sade:
17. »Säg mig, Gagnråd,
då på golvet du vill
fresta din framgång,
vad den slätt heter,
där till slag mötas
Surt och de milda makter!»
Oden sade:
18. »Vigrid heter slätten,
där till slag mötas
Surt och de milda makter;
åt alla håll
är den hundra mil,
denna valplats dem visats an.»
Vavtrudner sade:
19. »Gäst, du kunnig är.
Till jättens bänk kom!
Låt oss sitta tillsammans och tala!
Om huvudet, främling,
i hallen vi slå vad,
vem som av oss är visast.»
Oden sade:
20. »Säg du ett,
om du äger förstånd
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan jorden först kom,
du kunnige jätte,
eller den höga himlen!»
Vavtrudner sade:
21. »Av Ymers kött
åstadkoms jorden
och av benen berg;
av rimfrostjättens huvudskål
himlen blev skapad,
böljan av hans blod.»
Oden sade:
22. »Säg du det andra,
om insikt du äger,
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan månen kom,
som över människor far,
sammaledes ock solen!»
Vavtrudner sade:
23. »Mundelföre heter
han, som är månens fader,
sammaledes också solens.
På himlen vandra
de varje dag skola
för människorna tiden att tälja.»
Oden sade:
24. »Säg du det tredje,
då man talar om din kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan dagen kom
som drager över människor,
eller natten med nedan!»
Vavtrudner sade:
25. »Delling han heter,
han är dagens fader,
men natten av Norve föddes;
ny och nedan
skapade nådiga gudar
att för människorna tiden tälja.»
Oden sade:
26. »Säg du det fjärde,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vadan vintern först kom
eller varma sommaren
bland visa gudar att vara!»
Vavtrudner sade:
27. »Vindsval han heter,
som är vinterns fader,
men Svasud är sommarens.»
Oden sade:
28. »Säg du det femte,
då du frejdad är för kunskap
och du, Vavtrudner, vet det,
vem äldst av asar
eller Ymers fränder
i urtiden alstrades!»
Vavtrudner sade:
29. »Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
äldre var Trudgelmer,
och än äldre Aurgelmer,
hans fader och farfader.»
Oden sade:
30. »Säg du det sjätte,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån jätten Aurgelmer
bland jättars söner
först kom, du kunnige jätte!»
Vavtrudner sade:
31. »Ur Elivågor
etterdroppar stänkte;
det växte, tills det vart till en jätte;
därav våra ätter
allesammans kommit,
äro därför alla elaka.»
Oden sade:
32. »Säg du det sjunde,
då man skicklig dig kallar
och du, Vavtrudner, vet det,
huru barn han fick
den bålde jätten,
då ej till gifte jättekvinna fanns!»
Vavtrudner sade:
33. »Under armen växte
på väldige rimtursen
mö och man tillsammans;
fot med fot
födde åt jätten,
den vise, en sexhövdad son.»
Oden sade:
34. »Säg du det åttonde,
då du anses kunnig,
och du, Vavtrudner, vet det,
vad det första är, du minnes,
och det fjärmaste, du vet,
du gömmer all kunskap, jätte!»
Vavtrudner sade:
35. »Ett jätteantal vintrar,
innan jorden var skapad,
vart Bergelmer boren;
det är det första jag minnes,
när förfarne jätten
på urholkad ökstock lades.»
Oden sade:
36. »Säg du det nionde,
då du nämnes vis
och du, Vavtrudner, vet det,
varifrån vinden kommer,
som över vågen far!
Aldrig man skönjer honom själv.»
Vavtrudner sade:
37. »Räsvälg han heter,
som vid himlens ända sitter,
en jätte med örns utseende;
av hans vingar
säges vinden komma,
som far över alla folk.»
Oden sade:
38. »Säg du det tionde,
då förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet,
varifrån Njord kom in
bland asars söner,
- över tallösa altare
och tempel han råder -
fast åt fader bland asar han ej föddes!»
Vavtrudner sade:
39. »I Vanahem han skaptes
av visa makter
och gavs som gisslan åt gudar;
i åldrarnes ände
skall han åter komma
hem till de visa vaner.»
Oden sade:
40. »Säg du det elfte
var med svärd de i gården
var dag skifta duktiga hugg;
de kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans.»
Vavtrudner sade:
41. »Alla einhärjar
i Odens gårdar
var dag skifta duktiga hugg,
kora, vem skall falla,
och från kampen rida,
sitta sedan försonta tillsammans.»
Oden sade:
42. »Säg du det tolfte,
hur förtälja om gudars
alla öden du, Vavtrudner, vet;
var hemlighet om jättar
och jämväl alla gudar
på det sannaste du säger,
du jätte, som gömmer all vishet!»
Vavtrudner sade:
43. »Om jättars hemlighet
och jämväl alla gudars
jag sanning kan säga,
ty till varje värld
jag vandrat har,
till nio världar kom jag,
ända nedom Nivlhel,
hit avlida döda från Hel.»
Oden sade:
44. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad för människor leva,
medan den långa
fimbulvintern varar i världen?»
Vavtrudner sade:
45. »Liv och Leivtraser,
och leva de skola,
gömda i Hoddmimers hult;
morgondagg
till mat de hava;
de bliva människornas moder och fader.»
Oden sade:
46. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vadan kommer sol
på den släta himlen,
när ulven denna sol hunnit upp?»
Vavtrudner sade:
47. »Alvrodul föder
en fager dotter,
innan henne ulven hunnit upp;
hon skall gå,
när gudarne dö,
en mö på sin moders vägar.»
Oden sade:
48. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka äro de flickor,
som fara över havet,
och med klokhet och kunskap färdas?»
Vavtrudner sade:
49. »Tre väldiga floder
falla över bygden,
som Mogtrasers möar behärska;
ödets gudinnor
de enda i världen,
dock bland jättar de fötts och fostrats.»
Oden sade:
50. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vilka asar råda
för gudarnes ägor,
då Surts låga slocknar?»
Vavtrudner sade:
51. »Vidar bor och Vale
i de vigda gudaboningar,
när Surts låga slocknar;
Mode och Magne
skola Mjollner hava,
då Vingners strid har stannat.»
Oden sade:
52. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad blir Oden
till undergång,
då alla gudar förgås?»
Vavtrudner sade:
53. »Ulven skall sluka
Aldafader,
men honom skall Vidar hämna;
kalla käftar
han klyva skall
på vargen i stridens stund.»
Oden sade:
54. »Mycket for jag,
mycket jag frestade,
mycket jag makterna prövat.
Vad sade Oden
i sonens öra,
innan denne å bålet bars?»
Vavtrudner sade:
55. »Ingen vet,
vad du i urtiden
sade i örat på sonen.
Med åt fallet vigd mun
min forntids kunskap
och gudars öden jag omtalt.
Med Oden själv
jag skiftat visdimsord;
du av alla väsen är visast.»
Konung Raudung hade två söner, den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio år men Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land, de gingo upp och träffade en fattig bonde. Där voro de om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: »Far du nu de onda i våld!» Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man.
Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: »Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land.» Frigg säger: »Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker, att det kommer för många.» Oden säger, att det är lögn; de slå vad om denna sak. Frigg sände sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom, och sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg, att han skulle rusa på honom. Men det var alldeles osant prat, att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock låter han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och satt han där i åtta dagar. Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka och sade, att hans fader gjorde honom illa, då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen, att kappan brann på Grimner. Han sade:
1. »Het är du, eld,
och nästan alltför stor.
Gå fjärran från mig, fyr!
Ludna kappan svedes,
fast jag lyfter den upp,
fällen för mig brinner.
2. Åtta nätter satt jag
mellan eldarne här,
och ingen människa mat mig bjöd,
utom Agnar allena,
som ensam skall råda,
Geirröds son, över goter.
3. Lycklig blir du, Agnar,
då lycklig dig beder
Veratyr vara;
för en enda dryck
dig aldrig skall
bättre lön lämnas.
4. Det land är heligt,
som jag ligga ser
asar och alfer nära,
och i Trudheim
skall Tor vara,
tills alla gudar förgås.
5. Ydalar det heter,
där Ull åt sig
har sina salar byggt;
Alvheim gåvo
gudarne till tandskänk
åt Frej i fjärran urtid.
6. En tredje är den gård,
där goda makter
med silver salarna täckt;
Valaskjalv den heter,
som vist åt sig
asagud i urtiden byggt.
7. Söckvabäck heter den fjärde,
men däröver svala
böljor brusa fram;
Oden och Saga
i all tid där dricka
glada ur kärl av guld.
8. Gladsheim heter den femte,
där guldglänsande
Valhall sig vidsträckt reser;
där väljer Ropt
varje dag
hjältar, som vapendöd ljutit.
9. Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
spjutskaft äro sparrar,
spån på taket sköldar,
och brynjor på bänkarna strödda.
10. Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
en varg hänger
väster om dörren,
en örn ovanför svävar.
11. Trymheim heter den sjätte,
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
där bor nu Skade,
gudars brud den ljusa,
på faderns forna tomter.
12. Breidablick är den sjunde,
och Balder har där
åt sig byggt salar;
å det land,
där ligga jag vet
minst av menlighet.
13. Himinbjorg är den åttonde,
och Heimdall där säges
över helgedomarna härska;
i sitt trevna hus
tömmer gudaväktarn
glad sitt goda mjöd.
14. Folkvang är den nionde,
och Freja där råder
för hur sittplats i sal skall fördelas;
hälften av de fallna
har hon att välja,
den andra Oden har.
15. Glitner är den tionde;
på guldstolpar stödd
och med silver takad är salen.
Forsete bor där,
fredsdomaren,
som stillar varje strid.
16. Noatun är den elfte,
och Njord har där
åt sig salar byggt;
männens furste,
som ej men har,
för högtimrad helgedom råder.
17. Höljt av ris
och högt gräs
är Vidars land Vide;
från hästens rygg, lysten
att hämna sin fader,
där sonen sig vara säger.
18. Andrimner låter
i Eldrimner
Särimner suden varda;
av fläsket det bästa,
men få veta,
vad mat einhärjarne mättar.
19. Gene och Freke
fodrar stridsvane
högtberömde Härfader,
men av vin endast
vapenfrejdade
Oden alltid lever.
20. Hugin och Munin
var morgon flyga
ut över världen vida;
jag ängslas för Hugin,
att ej åter han kommer,
dock bekymras jag mera för Munin.
21. Tund tjuter
och Tjodvitners
fisk trives i floden;
åns ström
synes alltför stark
att vadaöver Valglaumner.
22. Valgrind den heter,
som varsnas på slätten,
helig frmaför helig dörrgång;
fornåldrig är grinden,
och få veta,
hur hon i lås är lyckt.
23. Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill
tänker jag på Valhall vara;
åttahundra einhärjar,
gå på en gång ur var dörr,
när till dust emot ulven de draga.
24. Fem hundra rum inalles
och fyrtio därtill
i Bilskirner byggda jag tänker;
mig tyckes av hus,
som takade äro,
ett större än min sons ej stånda.
25. Heidrun heter geten,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
en kanna skall hon fylla
med det klara mjöd;
det mjödet ej minskas kan.
26. Hjorten Eiktyrner heter,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
från hans horn drypa
droppar i Vergelmer,
därifrån alla vatten välla.
27. Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjorm och Fimbultul,
Rin och Rennande,
Gipul och Gopul,
Gomul och Geirvimul,
kring gudars helgedom de gå;
Tyn och Vin,
Toll och Holl,
Grad och Gunntorin.
28. Vidare heter en Vina,
Vegsvinn en annan,
den tredje Tjodnuma;
Nyt och Not,
Nonn och Ronn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Van,
Vond och Strond,
Gjoll och Leipt,
de löpa människor nära
och härifrån falla till Hel.
29. Kormt och Ormt
och Kerlaugar två,
över vilka Tor skall vada,
varje dag,
då att döma han går
vid Yggdrasils ask,
ty då brinner asarnes
bro i låga
och heta bli heliga vattnen.
30. Glad och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silvrintopp och Siner,
Gisl och Falhovner,
Gulltopp och Lettfete,
dessa hästar asar hava
var dag till att rida,
när att döma de fara
vid Yggdrasils ask.
31. Tre rötter stå
åt tre håll
ut från Yggdrasils ask.
Hel bor under en,
under den andra rimtursar,
den tredje människor täcker.
32. Ratatosk heter ekorren,
som ränna skall
på Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han uppifrån bära
och säga dem för Nidhogg där nere.
33. Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratro.
34. Flera ormar ligga
under Yggdrasils ask,
än en okunnig dåre anar.
Gion och Moin,
de äro Gravvitners söner,
Grabak och Gravvollud;
Ovner och Svavner
alltid tror jag skola
trädets kvistar tära.
35. Yggdrasils ask
utstår vedermöda
mera, än män veta;
hjorten uppifrån raspar
men det ruttnar på sidan,
nedifrån Nidhogg skär.
36. Rist och Mist
skola räcka mig hornet;
Skeggjold och Skogul,
Hild och Trud,
Loch och Herfjotur,
Goll och Geironul,
Randgrid och Radgrid
och Reginleiv,
de bära åt einhärjarne öl.
37. Arvakr och Alsvinn,
de skola upp på himlen,
smärta, solen draga
och under deras bogar
blida makter,
asarne, järnbläster gömde.
38. Svalin den heter,
som framför solen står,
en sköld framför skinande guden;
berg och bränning
vet jag brinna skulle,
om han skulle falla ifrån.
39. Skoll heter den ulv,
som till skogens hägn
den glänsande guden förföljer;
en annan är Hate,
han är ättling av Rodvitner,
skall stänga strålande himlabrud vägen.
40. Av Ymers kött
åstadkoms jorden,
böljan av hans blod;
berg skapades av benen,
buskar av håret,
och av huvudskålen himlen.
41. Av hans ögons bryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
gjordes de tunga
moln, som på fästet flockas.
42. Ulls huldhet har den
och alla gudarnes,
som först med flamman tar i tu,
ty öppna bliva världar
över asars söner,
när kittlar från lågan lyftas.
43. Ivaldes söner
i urtiden gingo
att skapa Skidbladners skepp,
det bästa fartyg,
åt bländande Frej,
snarrådige sonen till Njord.
44. Yggdrasils ask
är ypperst av träd,
men Skidbladner av skepp,
Oden av gudar,
av gångare Sleipner,
Bifrost av broar
och Brage av skalder,
Habrik av hökar
och av hundar Garm.
45. Jag segeregudars söner
syn av gudomen givit,
därav välkommen hjälp skall väckas.
För alla asar
skall det in komma
på Ägers bänkar,
vid Ägers dryckeslag.
46. Jag heter Grim,
jag heter Ganglere,
Herjan och Hjalmbere,
Teck och Tride,
Tud och Ud,
Helblinde och Har.
47. Sann och Svipal
och Sanngetal,
Herteit och Nikar,
Bileyg, Baleyg,
Bolverk, Fjolner,
Grim och Grimner,
Glappsvinn och Fjolsvinn.
48. Sidhott, Sidskägg
Sigfodr, Nikud,
Alfodr, Valfodr,
Atrid och Farmatyr;
med ett enda namn
nämnde jag mig aldrig,
sålänge jag bland folken farit.
49. Grimner de mig kallade
hos Geirröd
och Ialk hos Asmund,
men Kjalar då,
när jag kälke drog,
vid ting Tro,
Vidur på valplats,
Oske och Ome,
Javnha och Bivlinde,
Gondler och Harbard bland gudar.
50. Svidur och Svidrer
jag hette hos Sockmimer,
och då gäckade jag den gamla jätten,
då till Midvitner,
hans märklige son,
baneman jag blivit hade.
51. Rusig är du, Geirröd,
har riktigt mycket druckit;
mycket du mistat,
då min hjälp dig frångår,
alla einhärjar
och Odens huldhet.
52. Till fullo jag sagt dig,
men föga du minnes,
vänner dig listigt lura.
Min väns svärd
ser jag ligga
med bladet drypande av blod.
53. Den för eggen fallne
skall Ygg nu hava,
ditt liv vet jag lidet;
vreda äro diserna,
varse är du Oden,
kom, om du kan, till mig.
54. Oden jag nu heter,
Ygg jag hette nyss,
tidigare Tund var mitt namn,
Vakr och Skilving,
Vavud och Roptatyr,
Gaut och Ialk bland gudar,
Ovner och Svavner,
jag tror alla hava
av mig allena uppstått.»
Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane. Oden försvann då. Men Agnar var konung där länge efteråt.
Frej, Njords son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg. Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut.
Njord
Då sade Skade:
1. »Res dig nu, Skirner,
gå raskt att bedja
vår son om samtal,
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond!»
Skirner sade:
2. »Vreda ord
jag väntar av er son,
om jag går att tala honom till
och fråga den vise,
på vem han kan vara
så övermåttan ond.»
Skirner sade:
3. »Säg du mig, Frej,
du furste bland gudar,
det som jag veta vill,
vi allena du sitter
i den långa salen
om dagarna, min drott!»
Frej sade:
4. »Vi skulle jag yppa
ungersven, för dig
min svåra sorg,
ty skimrande sol
skiner alla dagar
men lyser dock ej, som jag åtrår.»
Skirner sade:
5. »Så mycken din åtrå
jag menar ej vara,
att förtro den åt mig du ej törs,
ty unga vi fordom
fostrades tillsamman,
väl vi två varann kunna tro.»
Skade
Frej sade:
6. »I Gymers gårdar
jag gånga såg
en mö, som till kärlek mig tjusat;
armarne lyste,
och återsken
gåvo både himlen och havet.
7. Mer mön är mig kär
än en mö någonsin
för en ung man i all tid har varit;
av asar och alfer
ingen vill,
att vi skola vara tillsammans.»
Skirner sade:
8. »Häst mig då giv,
som hastigt mig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
förgörande jättars ätt!»
Frej sade:
9. »En häst jag dig då giver,
som hastigt dig bär
över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
och det svärd,
som svingar sig självt,
om dristig den är, som det drager.»
Skirner talade till hästen:
10. »Mörkt är det ute;
inne är tiden,
att vi fara över våta fjäll,
över tursars tillhåll;
båda vi oss bärga
eller oss båda tar
den mycket mäktige jätten.»
Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom:
11. »Säg du, herde,
som på högen sitter
och vaktar åt varje håll,
hur med den unga mön
till möte jag kommer
för Gymers gläfsande hundar!»
Herden sade:
12. »Är åt döden du vigd
eller död allaredan?
Om möte du alltid
skall miste gå
med Gymers goda mö.»
Skirner sade:
13. »Bättre råd jag känner
än kinka och klaga,
då till färd man är färdig;
intill en dag
blev min ålder utmätt
och livets längd bestämd.»
Gärd sade:
14. »Vad är det för buller
och bråk jag hör
inne här i vårt hus;
jorden darrar
och därav alla
Gymers gårdar skälva.»
En tjänstekvinna sade:
15. »Det står en man härute,
stigen från hästryggen,
i gräset får gångaren beta.»
Gärd sade:
16. »Bed honom in
i vår boning stiga
och dricka det mustiga mjöd;
dock med ängslan jag anar
att härute är
min broders baneman.»
17. »Vem är det av alfer
eller asars söner
eller visa vaner?
Vi kom du ensam
över ursinning eld
att se vår sal?»
Skirner sade:
18. »Jag är ej av alfer
eller asars söner
eller visa vaner;
dock kom jag ensam
över ursinning eld
att se eder sal.
19. Elva äpplen
jag äger av guld,
dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva,
att köpa din älskog
och, att kärast dig Frej
är av alla, för sann di säger.»
Gärd sade:
20. »Elva äpplen
jag aldrig tager
för att vara någon till viljes,
Aldrig vi, jag och Frej,
medan vårt liv varar,
skola båda tillsammans bo.»
Skirner sade:
21. »Jag bjuder dig ringen,
som bränd blev
med Odens unge son;
åtta lika tunga
av honom drypa
varje nionde natt.»
Gärd sade:
22. »Jag bryr mig ej om ringen,
fast bränd han är
med Odens unga son;
guld mig ej fattas
i Gymers gårdar;
jag får av min faders gods.»
Skirner sade:
23. »Ser du detta svärd, mö?
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
huvudet hugga
av halsen skall jag dig,
om ej mig ditt jaord du giver.»
Gärd sade:
24. »Tvång jag aldrig
tåla vill
för att vara någon till viljes;
dock känner jag nog,
att kämpar som du
och Gymer till kamp skola komma.»
Skirner sade:
25. »Ser du detta svärd, mö,
smalt och sirat,
som jag här i handen har;
för eggen däruppå
skall åldrig jätte segna,
faller i döden din fader.
26. Med tamtrollspö slår jag dig,
och tämja dig skall jag,
mö, att vara mig till viljes;
dit måste du gå,
där människors söner
sedan dig aldrig se.
27. På örnens klippa
du arla skall sitta,
blicka bort ur världen,
blänga hän mot Hel.
Mat mer led dig vare
än för människors barn
glänsande ormen är.
28. Till undran du blive,
då ut du kommer.
På dig må Rimner bliga,
på dig vem helst må stirra;
vittberyktad du varde
mer än väktaren hos gudar;
gape du från grindarne ut!
29. Sinnessvaghet, våpighet,
smärta och otålighet;
må tåren din växa med betrycket!
Sätt dig ned,
och säga dig skall jag
en svår sorgens våg
och tvefaldigt trångmål.
30. Gastar skola
dig gruvligt plåga
alltjämt i jättarnas gårdar.
Var dag från ditt rum
till rimtursars sal
du vanke viljesvag,
du vanke viljelös!
Med gråt för gamman
må till godo du hålla
och ledsaga ditt betryck med tårar!
31. Med trehövdad turs
skall du tillbringa livet
eller ingen make möta.
Ditt sinne sorg gripe,
bekymmer dig bekymre!
Var du som tisteln,
som man trycker ihop,
mot slutet av sädesskörden!
32. Till skogen jag vandrade,
till de växande träd
en trollstav att träffa,
och trollstav jag träffade.
33. Vred är dig Oden,
vred på dig asafursten,
Frej skall din fiende vara.
Ondskefulla mö,
du ådragit dig
gudarnes gränslösa vrede.
34. Höre det jättar,
höre det rimtursar,
Suttungs söner,
och samtliga asar,
hur jag förbjuder,
hur med bann jag belägger,
för mön människors samkväm,
för mön att med människor umgås!
35. Rimgrimner heter tursen,
som du tillhöra skall
långt nedom likgrinden.
Dig trashankar där
på trädens rötter,
getters spillning give!
Ädlare dryck
må du aldrig få,
du mö, emot din vilja,
du mö, men med min vilja!
36. Turs jag ristar
och trenne stavar:
otukt, lidelse och otålighet.
Jag ristar det så bort,
som jag ristade det dit,
om sådant nödigt synes.»
Gärd sade:
37. »Hellre, sven, då, hell dig!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd!
Tänkt dock jag hade,
att mitt tycke aldrig
vanernas ättling skulle vinna.»
Skirner sade:
38. »Om ärendet mitt
vill allt jag veta,
innan hädan hem jag rider,
när vid ett möte
du medgiva vill,
att sonen av Njord dig nalkas.»
Gärd sade:
39. »Barre heter,
som båda vi känna,
lunden, lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog.»
Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter:
40. »Säg mig, Skirner,
förrn du sadel av häst tar,
och stiger ett steg framåt,
vad gjort du har
i Jotunheim
till bästa för bådas vår önskan!»
Skirner sade:
41. »Barre heter,
som vi båda känna,
lunden, så lugn och stilla;
efter nio nätter
åt Njords son
skall Gärd där unna sin älskog.»
Frej sade:
42. »Lång är en natt,
långa äro två,
hur kan jag under tre tråna?
Ofta en månad
mig mindre tycktes
än halva denna natt av nöd.»
Tor for hem från österled och kom till ett sund; på andra sidan om sundet var färjkarlen med farkosten.
Tor ropade:
1. »Vem är den svennernas sven,
som på andra sidan sundet står?»
Färjkarlen sade:
2. »Vem är den karlarnas karl,
som kallar på mig över vägen?»
Tor sade:
3. »För mig över sundet
och frukost jag dig giver;
matsäck har jag på ryggen,
mat ej bättre finnes.
Jag åt i ro,
förrn jag reste hemifrån,
sill och havregröt,
hungrig jag ej än är.»
Färjkarlen sade:
4. »Såsom morgonbragder
du måltiden prisar,
men mycket du förutser ej;
dystert är ditt hem,
död tror jag din moder är.»
Tor sade:
5. »Det säger du nu,
som synes envar
mest märkligt att veta,
att min moder är död.»
Färjkarlen sade:
6. »Ej tyckes du mig,
som tre gårdar du ägde;
barbent du står,
som en buse klädd,
så att inte ens byxor du har.»
Tor sade:
7. »Styr du ekan hitåt,
ställe att landa jag visar,
eller vem är herre till båten,
som du håller vid land?»
Färjkarlen sade:
8. »Hildolv han heter,
som hålla den mig bad,
den rådkloke kämpen,
som i Rådsösund bor;
han bad mig landstrykare ej färja
eller frakta hästtjuvar,
endast redligt folk,
som jag riktigt kände.
Säg mig ditt namn,
om över sundet du vill fara!»
Tor sade:
9. »Mitt namn skall jag säga,
fast jag sakskyldig vore,
och nämna all min ätt.
Jag är Odens son,
Meiles broder
och Magnes fader,
styrkans herre bland gudar;
du står med Tor och språkar.
Det vill jag nu spörja,
vad du heter.»
Färjkarlen sade:
10. »Harbard jag heter,
håller ej namnet hemligt.»
Tor sade:
11. »Varför hemlighålla namnet,
om ej hämnd för brott du rädes?»
Harbard sade:
12. »Om än hämnd jag räddes,
jag mig reda skulle
mot en sådan, som du är,
om ej till döden jag bestämts.»
Tor sade:
13. »Otäckt jag tycker att vada
över vågen till dig
och väta min börda.
Jag skulle ge dig, ditt kräk,
för dina kränkande ord,
komme jag blott över sundet.»
Harbard sade:
14. »Här skall jag stå,
och härifrån dig bida;
efter Rugners död
du ej dråpligare mött.»
Tor sade:
15. »Det vill du nu nämna,
då jag nappades med Rungner,
den stormodige jätten,
av sten var hans huvud;
dock fick jag honom att falla
och för mig segna.
Vad tog du dig till, medan dess, Harbard?»
Harbard sade:
16. »Med Fjolvar jag var
hela fem vintrar
på den ö
som Allgrön heter.
Där fingo vi strida
och stridsmän fälla,
mycket fresta
och mö vinna.»
Tor sade:
17. »Hur artade sig kvinnorna edra?»
Harbard sade:
18. »Muntra kvinnor hade vi,
om de kloka mot oss varit;
gott huvud de hade,
om oss hulda de varit.
De av sand
snodde rep
och ur djupan dal
däld grävde;
dem alla jag ensam
överlistade,
sov hos systrar sju,
hade all deras ynnest och älskog.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?»
Tor sade:
19. »Jag dräpte Tjatse,
dem kärve jätten;
Allvaldes sons
ögon jag kastade
högt upp på klara himlen.
Dessa äro minnen
av mina storverk,
som alla människor sedan se.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?»
Harbard sade:
20. »Trolöst svek
jag mot trollpackor övade
och lockade dem med list från männen.
För en hård jätte,
höll jag Lebard;
han lät mig taga trollstav,
men jag villade honom från vettet.»
Tor sade:
21. »Med elakhet gav du då
för goda gåvor lön.»
Harbard sade:
22. »Den ena eken får,
vad av den andra den skaver,
sig själv sköter envar om.
Vad tog du dig till medan dess, Tor?»
Tor sade:
23. »Jag var i öster
och ihjälslog jättars
ondskefulla brudar,
som till berget gingo.
Jättars ätt vore stor,
om alla levde,
inga människor skulle
inom Midgård dväljas.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?»
Harbard sade:
24. »Jag var i Valland
och i vapenskiften deltog,
jag hetsade furstar,
men fred ej mäklade.
Oden får jarlar,
som hjältemodigt falla,
med Tor får trälars släkt.»
Tor sade:
25. »Ojämnt du skulle skifta
mellan asarne folket,
om du mäktade så mycket.»
Harbard sade:
26. »Tor har jättelik styrka
men intet hjärta i bröstet;
av rädsla och skrämsel
du skvatt in i handsken,
och tycktes du då Tor ej vara.
Du tordes varken,
betagen av fruktan,
fnysa eller nysa,
så att Fjalar hörde.»
Tor sade:
27. »Harbard, din svinpäls!
Jag sloge dig ihjäl,
om jag nådde dig nu över sundet.»
Harbard sade:
28. »Varför nå mig över sundet,
då sak ej finnes.
Vad tog du dig till, då, Tor?»
Tor sade:
29. »Jag var österut
och ån värjde,
när Svarangs söner
satte mig an;
sten de på mig slungade,
åt seger föga gladdes,
ty de måste först
om fred mig bedja.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?»
Harbard sade:
30. »Jag var österut,
med älskarinna jag pratade,
lekte med den linvita
och lönligt möte hade,
gladde den guldbjärta,
som gamman mig unnade.»
Tor sade:
31. »Bra kvinnfolk ni kom till där.»
Harbard sade:
32. »Jag behövde din hjälp, Tor,
att behålla den linvita mö.»
Tor sade:
33. »Jag skulle dig den lämna,
om det lämpade sig.»
Harbard sade:
34. »Jag lita på dig skulle,
om du ej lurade mig.»
Tor sade:
35. »Ej biter jag dig bakifrån,
som brukad sko om våren.»
Harbard sade:
36. »Vad tog du dig till medan dess, Tor?»
Tor sade:
37. »Berserkars brudar
jag bultade på Lässö;
det värsta de förskyllat,
villat hela folket.»
Harbard sade:
38. »Neslig sak det var, Tor,
då du slogs med kvinnor.»
Tor sade:
39. »Vargkvinnor de voro
men visst icke kvinnor;
de stötte kull min farkost,
som jag stöttat hade,
hotade mig med järnklubba
och jagade Tjalve.
Vad tog du dig till medan dess, Harbard?»
Harbard sade:
40. »Jag var i hären,
som hit lät sina
fanor fladdra
och färga spjut röda.»
Tor sade:
41. »Det vill du nämna,
att du kom att oss olust bereda.»
Harbard sade:
42. »Det skall jag dig böta
med buktig armring,
som de skiljemän sagt,
som skötte vår förlikning.»
Tor sade:
43. »Var hämtade du dessa
så hånande ord,
att jag aldrig hörde
mera hånande.»
Harbard sade:
44. »Dem har jag av de gamla
gubbar lärt,
som bo i hemmets högar.»
Tor sade:
45. »Ett gott namn dock
gav du stendösar,
då du kallar dem hemmets högar.»
Harbard sade:
46. »Om slik sak
så jag dömer.»
Tor sade:
47. »Din munvighet
dig mindre väl bekommer,
om jag tar och vadar över vägen;
värre än vargen
du vråla skall,
om du får av hammaren hugg.»
Harbard sade:
48. »Siv har en älskare hemma,
honom vill du nog träffa;
det storverket vill du öva,
större skäl har du därtill.»
Tor sade:
49. »Vad i munnen dig kommer, du talar,
för att mig det värsta må tyckas.
Din fega fähund,
för mig du ljuger.»
Harbard sade:
50. »Sant jag tror mig säga,
sen är du på din resa;
långt du vore kommen, Tor,
om i lånad hamn du farit.»
Tor sade:
51. »Harbard, din hare,
du hindrat mig mycket.»
Harbard sade:
52. »För Asa-Tor tänkte jag,
att aldrig skulle
en fäherde färden hindra.»
Tor sade:
53. »Ett råd skall jag dig råda,
ro du hit med båten;
låt oss mer ej munhuggas,
kom till Magnes fader!»
Harbard sade:
54. »Far från sundet fjärran,
förrän jag dig nekar.»
Tor sade:
55. »Visa mig då vägen,
när över vågen du vill mig ej färja!»
Harbard sade:
56. »För litet är det att neka,
långt det är att fara:
en stund det är till stocken,
en annan till stenen,
håll så vägen till vänster,
tills till Verland du kommer;
där träffar Fjorgyn
Tor, sin son,
och skall lära vägen åt ättlingen
till Odens länder.»
Tor sade:
57. »Skall dit idag jag hinna?»
Harbard sade:
58. »Hinna med slit och möda.
Snön nog smälter,
då solen stiger.»
Tor sade:
59. »Kort blir vårt samtal,
då med smädelse blott du svarar;
att du med färjan mig vägrat,
skall du få för, när vi träffas.»
Harbard sade:
60. »Traska du i väg,
dit där trollen dig tage!»
1. Det var en gång, som stridgudar
stek av villebråd
och mjöd desamma njöto,
innan de mätta blevo;
de skakade spådomskvistar,
skådade på offerblod
och funno hos Äger
överflöd på kittlar.
2. Bergsbon satt
barnaglad framför dem,
mycket lik sonen
av Miskorblinde.
Yggs som honom trotsigt
i ögat såg:
»Gör du rikligt
gille åt asarne!»
3. Brydd blev jätten
av den bistres ord,
på hämnd mot gudarne
han härefter tänkte;
han bad Sivs man
sörja för en kittel,
»så att åt eder alla
jag öl må brygga.»
4. Det stod ej till
för de store gudar
och heliga makter
att hitta den någonstädes,
tills i förtroende
Tyr vänskapligt
ensamt åt Lorride
en utväg sade.
5. »Där bor i österr
om Elivågorna
den högvise Hymer
vid himmelens ända;
min käcka fader
en kittel äger,
ett mycket stort kärl,
en mil djupt.»
Tor sade:
6. »Vet du, om vi kunna
den kokaren få?»
Tyr sade:
»Visst, vän, om listigt
till väga vi gå.»
7. De färdades duktigt
den dagen fram
från Asgård,
tills till Egil de kommo.
Hos honom de insatte
hornprydda bockaarne
och begåvo sig till hallen,
som Hymer ägde.
8. Sonen fann där farmodern,
faslig att skåda,
hon nio hundra
huvuden hade;
då går, som guld
glänsande, en annan
ljuslätt, att bära
en bägare åt sonen.
9. »Jättars frände!
Gömma jag ville
er båda käcka
under kittlarne.
Maken min
är mången gång
snål mot gäster,
snar till ondska.»
10. Sent färdig, vände
den vanskaplige,
hårdsinte Hymer
hem från jakten.
In gick han i salen,
istappar slamrade,
kindskogen på karlen,
som kom, var tjälad.
Frillan sade:
11. »Var hälsad, Hymer,
och i hågen god;
till dina salar
nu sonen kommit
han, som vi väntat
från vägar långa.
Den frejdade fienden,
följer honom,
vännen till människor;
Veor han heter.
12. Ser du, var de sitta
under salens gavel,
bakom en stolpe
de stå till skydd.»
För jättens syn
sönder sprang stolpen,
innan bjälken
brast i tu.
13. Åtta föllo,
men en av dem,
en hårdhamrad kittel,
föll hel från stocken.
Fram de gingo,
men fornåldrig jätte
följde med ögonen
sin fiende.
14. Ej sade honom då
hans sinne något gott,
när han såg på sitt golv,
den att gråta kom jättekvinnor.
Där togs nu
trenne tjurar,
tillsammans dem jätten
sände att koka.
15. De höggo dem alla
ett huvud kortare
och i kokgropen
kastade dem sedan.
Sivs man åt ensam,
innan sova han gick,
hela och hållna
två Hymers oxar.
16. För Rungners gråe,
gode vän
tycktes Lorrides måltid
väl mycken vara.
»Nästa afton
nödgas nog
av villebråd
vi tre leva.»
17. Veor sade sig vilja
på vågen ro ut,
om bålde jätten
bete gåve.
Hymer sade:
»Gå till horden,
om du djärves det,
du bergfolkets krossare,
att bete söka!
18. Det jag väntar,
att dig sall ej lätt
agn av oxen
att erhålla bliva.»
Svennen styrde
strax till skogs,
där ramsvart oxe
råmande stod.
19. Tursars baneman
bröt från tjuren
de båda hornens
högborg upptill.
Hymer sade:
»Vida värre
dina verk tyckas
du, styrare av kölar,
än då du stilla sitter.»
20. Båten bad
bockarnes herre
den hisklige jätten
ut till havs att föra,
men apors släkting
sade sig äga
liten lust
att längre ro.
21. Dristige Hymer
drog två valar
ensam på kroken
upp tillsammans,
men akterut
Odens son,
Veor, sig redde
en rev med list.
22. Han, som människor skyddar
och mäter sig med ormen,
hängde på kroken
huvudet av oxen.
Mot betet gapade,
den som gudarne hata,
som runt kring världen
sig ringlar i djupet.
23. Dristigt drog
dådkraftige Tor
etterglänsande ormen
upp på båtkanten;
hårets högfjäll
med hammaren han slog,
det omåttligt fula
på ulvens broder.
24. Ulvar tjöto,
ödemarker ljödo,
urgamla jorden
av ångest skalv;
sedan i sjön
sjönk den fisken.
25. Oglad var jätten,
när de åter rodde,
så att Hymer att börja med
bara teg;
på en annan bog
sen böjde han av.
Hymer sade:
26. »Halva mödan
med mig du dele:
hem till gården
du går med valarne
eller binder böljornas
bock vid stranden.»
27. Gick Lorride och tog
tag i stammen,
svängde sjöhäst
med sump upp på axeln.
Ensam med åror
och med öskar
till gårds bar han båten,
som bränningen klyver,
åt jätten igenom
djupa klyftor.
28. Men ännu om styrka
strida ville
med Tor jätten,
vid trots van.
»Intet rår man», han sade,
»fast ro man kan;
den som bägare ej krossar,
icke kraftig är.»
29. Men när den lades
i Lorrides hand,
lät han strax för kristallen
stenstod brista,
stolpen han sittande
slog den igenom;
de buro den dock hel
till Hymer sedan.
30. Till dess den fagra
frillan lärde
ett vänskapsråd,
som hon visste:
»Slå mot Hymers huvud,
ty det hårdare på jätten,
som vill dig pröva,
än varje kalk är.»
31. Barsk reste sig på knä
bockarnas herre,
iförde sig all
sin asakraft;
helt var på jätten
hjälmens underlag,
men i tu rämnade
runda vinkärlet.
32. »Mycket dyrbart
mist jag vet mig hava,
då kalken jag ser
ur knäna på mig stött.»
Så karlen talade:
»Jag kan ej taga
åter mitt ord.
Du, öl, är för hett.»
33. »Ett villkor är,
att ni välddiga ölskeppet
bort från vår gård
bringa mäkta.»
Tyr försökte
två gånger den röra;
stilla ändock
stod kittlen.
34. Modes fader
fick fatt i kanten
och från stället vid elden
han steg ned i salen.
Sivs man hävde
på huvudet kitteln,
men på hälarne
handtagen skramlade.
35. Ej längre de färdades,
förrän litet
Odens son
såg sig om;
då såg han en månghövdad
mängd med Hymer
strömma från öster
ur stenrösena.
36. Kitteln från axeln
av sig han lyfte,
svängde Mjollner,
mordlystne hammarn,
och bergöknars bestar
till bane han slog.
37. Ej längre de färdades,
förrän Lorrides bock
halvdöd föll
framför kärran;
betseldjuret
på benet var halt,
och det hade lömske
Loke vållat.
38. Men hört I haven -
- ho kan väl det
av i gudasägner kunniga
klarare reda -
vilken bot honom bergöknens
bonde lämnade,
då båda sina barn
han bötade därför.
39. Kraftig han trädde
på tinget till gudarne
och hade kitteln,
som Hymer ägde.
Men varje vinter
väldigt dricka
gudarne hos Äger
det öl, han måst lova.
Äger, som med ett annat namn hette Gymer, hade tillrett öl åt asarne, när han hade fått den stora kitteln, såsom nu är sagt. Till detta gästabud kommo Oden och Frigg, hans hustru. Tor kom icke, ty han var österut. Siv, Tors hustru, var där; Brage och Idun, hans hustru. Tyr var där; han var enhänt: Fenrisulven slet handen av honom, när han blev bunden. Där var Njord och hans hustru Skade, Frej och Freja, Vidar, Odens son. Loke var där, och Frejs tjänare Böggver och Beyla. Många voro där av asar och alfer.
Den stora bryggkitteln; Äger, Ran samt deras nio döttrar
Äger hade två tjänare: Fimafeng och Elder. Där hade man lysande guld för eldsljus; ölet bars fram av sig självt; stället var lyst i helig frid. Man lovordade mycket, huru goda Ägers tjänare voro. Loke tålte icke höra detta utan slog ihjäl Fimafeng. Då skakade asarne sina sköldar och skreko åt Loke och jagade honom bort till skogen, och sedan gingo de åter att dricka, Loke skyndade tillbaka och träffade Elder ute; Loke tilltalade honom:
1. »Säg du mig, Elder,
utan att ett enda
steg du framåt stiger,
varom här inne
vid ölet tala
segergudarnes söner.»
Elder sade:
2. »Om vapen tala
och sin visade mandom
segergudarnes söner;
av asar och alfer,
som här inne äro,
ingen i ord är din vän.»
Loke sade:
3. »In skall jag gå
i Ägers sal
att akt på gillet ge;
ondska och ilska
för jag åt asars söner
och blandar dem så men i mjödet.»
Elder sade:
4. »Vet du, om du in går
i Ägers sal
att akt på det gillet ge;
om skällsord på gudar
och skymf du öser,
torka de nog det på dig.»
Loke sade:
5. »Vet du, Elder,
om vi två skola
strida med stickande ord;
svar jag skall
i svar bliva,
om för mycket du säger emot.»
Sedan gick Loke in i salen. Men när de, som sutto där, sågo, vem som kommit in, tystnade de alla:
Loke
Loke sade:
6. »Törstig jag hit
till hallen kom,
Lopt, från långan väg
att asarne bedja,
det en de mig giva
dråplig dryck av mjöd.
7. Vi tigen I så,
I trumpna gudar,
att målet ni mistat ha?
Visen mig sittplats
att vara på vid gillet
eller på dörren mig driven!»
Brage sade:
8. »Visa dig sittplats
att vara på vid gillet
asarne aldrig göra,
ty asarne veta
åt vad folk de skola
ypperligt gille giva.»
Loke sade:
9. »Minns du, Oden,
när vi i urtiden
blandade blod tillsamman;
öl smaka
du sade dig ej skola,
om det ej at oss båda bures.»
Oden sade:
10. »Res dig då, Vidar,
och låt vargens fader
sitta i vårt samkväm,
på det att ej Loke
oss lasta må
här i Ägers hall.»
Då steg Vidar upp och hällde i åt Loke, men innan han drack, tilltalade han asarne:
11. »Hell eder, asar!
Hell, asynjor!
Hell, alla heliga gudar!
Blott den asagud icke,
som inåt sitter
på bänken, nämligen Brage!»
Brage sade:
12. »Häst och svärd
av mina håvor jag dig giver,
och så bötar dig ock Brage en ring,
på det du ej asarne
elakhet visar.
Gör gudarne ej dig gramse!»
Loke sade:
13. »Häst och armringar,
du alltid skall
båda sakna, Brage;
av asar och alfer,
som här inne äro,
är du i fejd fegast
och för skott skrämdast.»
Brage sade:
14. »Vore jag utanför,
som nu inne jag är
uti Ägers sal,
ditt huvud jag bure
i handen på mig;
litet det vore för din lögn.»
Loke sade:
15. »Dristig är du, där du
sitter,
du dylikt ej skall göra,
du Brage, som på bänken prålar.
Till vapen grip,
om vred du är!
Den tappre sig icke betänker.»
Idun sade:
16. »Jag beder dig, Brage,
vid barnen vara,
egna och upptagna,
att till Loke du ej talar
lastande ord
här i Ägers hall.»
Loke sade:
17. »Tig du, Idun»
Av alla kvinnor
jag menar dig mangalnast vara,
sen du lade dina armar,
lysande tvagna,
kring din broders baneman.»
Idun sade:
18. »Till Loke jag ej talar
lastande ord
här i Ägers hall.
Brage jag lugnar,
som är lustig av ölet.
Jag vill ej, att vreda ni kämpa.»
Gevjon sade:
19. »Varför skolen I två asar inne här
strida med stickande ord?
Loke vet, att gyckel
liknar Brage
och allt levande vill honom väl.»
Loke sade:
20. »Tig du, Gevjon!
Nu talar jag om,
huru ditt hjärta den ljuse
svennen besvek,
som dig smycke gav
och som dig famna fick.»
Oden sade:
21. »Tokig är du, Loke,
och har tappat förståndet
då du Gevjon gramse dig gör,
ty världens öden
vet hon alla
och skönjer så väl som jag själv.»
Loke sade:
22. »Tig du, Oden!
Aldrig du rätt
kunde dela lyckan i drabbning;
ofta skänkte du den,
som du skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger.»
Oden sade:
23. »Vet du, skänkte jag den,
som jag skänka ej skulle,
den sämre nämligen, seger,
åtta vintrar var du
under jorden
kor mjölkande och kvinna;
där barn du till världen bringat,
det för skamlig omanlighet skattas.
Loke sade:
24. »Också sejd man sade dig
öva på Samsö,
du valors vidskepelse brukte;
i gestalt av trollkarl
du strövade kring världen;
det för skamlig omanlighet skattas.»
Frigg sade:
25. »Edra öden
skolen I aldrig
nämna om för någon,
vad ni båda asar
i urtiden gjorde;
det forna förblive folk fjärran!»
Loke sade:
26. »Tig du, Frigg!
Du är Fjorgyns mö,
och mangalen mycket du varit;
Vee och Vile
lät du, Vidrers hustru,
båda två dig taga i famn.»
Frigg sade:
27. »Vet, om här inne
i Ägers sal
jag hade son av Balders sinne,
ut du ej komme
från asarnes söner,
slag dig i vrede sloges.»
Loke sade:
28. Ȁn mer vill du, Frigg,
att jag meddelar dig
av obehagliga ämnen!
Jag rår därför,
att du rida ej ser
Balder sedan till salen.»
Freja sade:
29. »Tokig är du, Loke,
då du förtäljer
edra nedrigheter öppet;
alla framtidens öden
tror jag Frigg veta,
änskönt hon dem själv ej säger.»
Loke sade:
30. »Tig du, Freja;
Dig till fullo jag känner;
du vanära visst icke saknar;
de asar och alfer,
som här inne äro,
ha alla dina älskare varit.
Freja sade:
31. »Falsk är din tunga;
framdeles, tror jag,
skall den dig ådraga ofärd;
vreda äro dig asar,
så ock asynjor,
med bedrövelse hem du skall draga.»
Loke sade:
32. »Tig du, Freja!
En trollpacka är du
och mängd med mycket men,
sedan blida makter
med din broder dig beträdde,
och fult skämde, Freja, du dig ut.»
Njord sade:
33. »Föga det gör,
om fruntimmer sig
äkta män eller älskare skaffa;
men ett under det är,
att en omanlig as
kommit hit in, som barn har burit.»
Loke sade:
34. »Tig du, Njord!
Till östlig trakt
du gick som gisslan för gudar.
Hymers mör nyttjade
till nattkärl dig,
med sitt vatten vätte din mun.»
Njord sade:
35. »Den lisa jag fick,
då jag långt härifrån
som gisslan för gudarne gick;
en son mig föddes,
som fiende ej har,
en ädling bland asar han synes.»
Loke sade:
36. »Håll nu, Njord,
och hov visa!
Ej längre det lönligt jag håller:
med syster din
fick du sådan son
och är dock ej värre än van var.»
Tyr sade:
37. »Frej är bäst
bland bålda hjältar
uti gudars gårdar;
mö han ej grämer
eller mans hustru
och löser ur länkar envar.»
Loke sade:
38. »Tig du, Tyr!
Två du kunde
aldrig att ena sig bringa.
Högra handen,
henne vill jag nämna,
som Fenrer ifrån dig slet.»
Tyr
Tyr sade:
39. »Handen mig rövats
men Rodvitner dig,
oss båda vallar saknaden sorg.
Ej heller ulven har det bra,
som bunden skall
i bojor ragnarök bida.»
Loke sade:
40. »Tig du, Tyr!
Min tillfälligtvis
var den son, som din hustru hade;
aldrig du fick
en aln eller penning
för oförrätten, din usling!»
Frej sade:
41. »Ulven ser jag ligga
framför åns mynning,
tills makternas samband slites.
Tiger du ej,
du torde bredvid
fjättras, du fiende lede!
Loke sade:
42. »Med guld du köpte dig
Gymers dotter
och sålde så ditt svärd,
men när Muspells söner
över Mörkskog rida,
vad vapen värjer dig då, usling?»
Byggver sade:
43. »Om jag anor ägde
som Ingunar-Frej
och bebodde så ståtligt ställe,
till mindre än märg
jag malde dig, olycksfågel,
och lamsloge alla dina lemmar.»
Loke sade:
44. »Vad är det för en varelse,
som vifta jag ser
och sniket snappa?
Vid Frejs öron
du alltid torde vara
och under kvarnarna kraxa .»
Böggver sade:
45. »Böggver jag heter,
men hetsig mig vara
gudar och människor mena.
Här jag därav rosas,
att Ropts söner
alla dricka öl tillsammans.»
Loke sade:
46. »Tig du, Byggver»
Bra du ej kunde
skifta bland männen mat,
och i bänkplatsens halm
man dig hitta ej kunde,
när män i vapenskifte möttes.»
Heimdall sade:
47. »Rusig är du, Loke,
rent från vettet;
vi låter du ej hejda dig, Loke;
ty dryckenskap
driver envar
att ej tänka på vad han talar.»
Loke sade:
48. »Tig du, Heimdall!
Tidigt blev dig
ett ledsamt liv bestämt:
rak skall du alltid
i ryggen vara
och som gudars väktare vaka.»
Skade sade:
49. »Lätt till mods är du, Loke!
Länge skall du ej så
springa lös och ledig;
ty på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
skola gramse gudar dig binda.»
Loke sade:
50. »Om på kantig klippa
med kalle sonens tarmar
gramse gudar mig binda,
så vet, den förste och siste
i fejden jag var,
när Tjatse förlorade livet.»
Skade sade:
51. »Om den förste och siste
i fejden du var,
när Tjatse förlorade livet,
så vet, från min helgedom
och heliga fält
för dig skola kalla råd komma.»
Loke sade:
52. »Lättare i målet
mot Lauveys son du var,
då du bjöd mig in till din bädd;
nämnas får slikt,
om vi noga skola
uppräkna alla våra fel.»
Siv
Då gick Siv fram och hällde i en kristallbägare mjöd åt Loke och sade:
53. »Hell dig, Loke!
Här får du bägarn,
full med flerårigt mjöd,
på det du ensamt mig
bland asars söner
låter fri fran fel vara.»
Han tog emot hornet och drack därav:
54. »Ensam du vore,
om du så vore,
aktsam och ärbar mot maken;
en jag vet
och med visshet känner,
som har Lorrides hustru förlett,
och det var den lömske Loke.»
Beyla sade:
55. »Fjällen alla darra,
nu drager, tror jag,
hemifran Lorride hit
Han tysta skall
den som här tillmälen ger
och grovt människor och
gudar beskyller.»
Loke sade:
56. »Tig du, Beyla!
Du är Byggvers hustru
och mängd med mycket men;
ett värre utskum
kom ej bland asars söner;
smörjig är du, deja, och smetig.»
Då kom Tor dit och sade:
57. »Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga;
ditt huvud slår jag
av halsen på dig
och så blir det slut med ditt liv.»
Loke sade:
58. »Jordens son
in i salen nu kommit;
vi väsnas du så väldigt, Tor?
Då vagar du icke,
när med vargen du skall kämpa
och han slukar Segerfader hel.»
Tor sade:
59. »Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Upp jag dig slungar
och i österled;
sedan dig ingen ser.»
Loke sade:
60. »Om österfärderna dina
aldrig du skall
säga människor mycket,
sedan i handskens tumme
ihop du kröp, kämpe,
och tycktes du då Tor ej vara.»
Tor sade:
61. Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Min högra hand dig slår
med hammarn, som drap Rungner,
så att i dig vart ben
blir bräckt.»
Loke sade:
62. »Ett långt liv
leva jag hoppas,
fast du mig med hammaren hotar.
Skarpskrumpna remmar
tycktes dig Skrymers vara,
du mäktade ej matsäcken öppna,
höll på att svälta ihjäl, fastän sund.»
Tor sade:
63. »Tig, ditt kräk!
Dig skall min krafthammar,
Mjollner, målet betaga.
Rungners dråpare
skall dig till dödsriket skicka
långt under likgrinden nedan.»
Loke sade:
64. »Jag sade inför asar,
och inför asars söner
det, vartill lusten mig lockat;
men ensamt för dig
skall ut jag gå,
ty jag vet, att du slår
till slut.
65. Ölgille gjorde du, Äger,
men aldrig du skall
mera gästabud göra;
all din egendom,
som här inne är,
må lågan leka över
och bränna dig bak på ryggen!»
Men efter detta dolde sig Loke i Franangers fors i laxskepnad; där togo asarne honom. Han blev bunden med sin son Nares tarmar, men hans son Narve blev till en varg.
Sigyn, Loke och etterormen
Skade tog en etterorm och fäste upp den över ansiktet på Loke, och etter dröp ur den. Sigyn, Lokes hustru, satt där och höll ett fat under ettret. Men när fatet var fullt, bar hon ut ettret. Men under tiden dröp ettret på Loke. Då ryckte han till så hårt, att hela jorden skälvde därav, och det kallas nu jordskalv.
1. Vred var Ving-Tor,
när han vaknade,
och sin hammare
han saknade;
han riste på sitt skägg,
han ruskade sitt hår;
Jordens son
satt och trevade.
2. Det första ord,
han fällde, var detta:
»Hör nu, Loke,
vad här jag säger,
som ingen vet
vare sig på jorden
eller i höga himlen:
hammarn från asaguden stulits.»
3. De gingo till Frejas
fagra gårdar,
och det första ord,
han fällde, var detta:
»Vill du mig, Freja,
din fjäderhamn låna,
om jag min hammare
hitta kunde?»
Freja sade:
4. »Jag gåve den dig ock,
fast av guld den vore,
satte i din hand,
fast den vore av silver.»
5. Loke flög då,
fjäderhamnen ven,
tills han kom utanför
asars gårdar
och jagade in
i jättars bygder.
6. Trym satt å högen,
tursadrotten,
snodde tränsar av guld
åt tikarna sina
och manen jämnade
på manken av hästarna.
Trym sade:
7. »Hur är det med asar?
Hur är det med alfer?
Vi har ensam du givit dig
in i jättebygderna?»
Loke sade:
»Illa är med asar,
illa är med alfer.
Håller du Lorrides
hammare gömd?»
Trym sade:
8. »Jag håller Lorrides
hammare gömd
åtta mil
under jorden.
Ingen densamma
återhämtar,
om ej Freja till mig
han för som hustru.»
9. Loke då flög,
fjäderhamnen ven,
tills han jagade ut
ur jättarnes bygder
och kom inom
asars gårdar.
Han mötte Tor
mitt på gården,
och det första ord,
han fällde, var detta:
10. »Har målet du nått,
såsom möda du haft?
Säg i luften
långa tidenden!
Ofta den sittande
sviker minnet,
och den liggande
med lögn kommer.»
Loke sade:
11. »Målet jag nått
och möda jag haft.
Trym har din hammare,
tursarnes drott.
Ingen densamma
återhämtar
om ej Freja till honom
han för som hustru.»
12. De gå att den fagra
Freja träffa,
och det första ord,
han fällde, var detta:
»Bind dig, Freja,
i brudelin;
vi två skola åka
till tursarnes värld.»
13. Vred vart då Freja
och fnyste av harm;
hela asasalen
under henne skalv,
och brisingasmycket
brast ifrån halsen:
»Den mangalnaste
månde jag vara,
om jag med dig åker
till jättarnes bygder.»
14. Tillsammans voro alla
asar på tinget
och asynjorna alla
att överlägga,
och mycket rådslogo
mäktiga gudar,
huru Lorrides hammare
de hämta skulle.
15. Då yttrade Heimdall,
av asar den vitaste, -
han visste väl framtiden
som vanerna annars -:
»Bindom på Tor då
brudelin;
bäre han det stora
brisingasmycket!
16. Ned från midjan
låtom nycklar skramla
och kvinnokläder
kring hans knän falla,
och på bröstet
breda stenar,
och händigt vi skola
hans huvud pryda.»
17. Då yttrade Tor,
asen den starke:
»Mig skola asarne
omanlig kalla,
om mig binda jag lät
i brudelin.»
18. Då sade Loke,
Lauveys son:
»Tig du, Tor,
med detta tal!
Snart skola jättar
gästa i Asgård,
om dig din hammare
du hämtar ej åter.»
19. De bundo på Tor då
brudelin
och det bålstora
brisingasmycket,
läto ned från midjan
nycklar skramla
och kvinnokläder
kring knäna falla,
men på bröstet de satte
breda stenar
och händigt de
hans huvud prydde.
20. Då sade Loke,
Lauveys son:
»Jag skall som tärna
träda i din tjänst;
vi två skola åka
till tursarnes värld.»
21. Hemåt blevo bockarne
båda drivna,
spända i skacklar,
springa de skulle.
Bergen brusto,
brann jorden i lågor;
till Jotunheim åkte
Odens son.
22. Då sade Trym,
tursarnes drott:
»Stån jättar, upp,
strön på bänkarne halm!
Fören nu till mig
Freja som hustru,
Njords dotter
från Noatun!
23. Här gå på gården
guldhornade kor,
helsvarta oxar
till hugnad för jätten;
smycken har jag många,
smiden har jag många
Freja ensam
ägde jag icke.»
24. Snart till kvällen
det kommet var,
och öl blev buret
på bordet åt jättarne.
Tor ensam åt en oxe,
åtta laxar,
allt läcker, som kvinnorna
bekomma skulle,
Sivs man drack
tre såar öl.
25. Då sade Trym,
tursarnes drott:
»Var såg du brudar
bita vassare?
Jag såg ej brudar
bita bredare
eller mer mjöd
en mö dricka.»
26. Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
»Freja åt intet
på åtta dagar,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder.»
27. Han lutade sig under linklädet,
lysten att kyssa,
men for tillbaka
bort genom salen.
»Vi äro Frejas ögon
så fruktansvärda?
Mig tycktes, att eld
ur ögonen brinner.»
28. Men den sluga tärnan
satt framför dem
och genmäle hittade
att jätten svara:
»Freja sov intet
på åtta nätter,
så gärna hon ville
till jättarnes bygder.»
29. In kom jättarnes
arma syster
och brudgåva
bedja vågade:
»Drag dina röda
ringar av händerna,
om vinna du vill
vänskap av mig,
vänskap av mig
och välvilja all!»
30. Då sade Trym,
tursarnes drott:
»Bären hammaren in
bruden att viga!
Läggen Mjollner
i möns knä!
Vigen oss tillsammans
med Vars hand!»
31. På Lorride hjärtat
log i bröstet,
när, hård till sinnes,
han hammarn varsnade.
Trym först han dräpte,
tursarnes drott,
och all jättens
ätt han lamslog.
32. Han ihjälslog den åldriga
jättarnes syster,
henne, som brudgåva
bedit hade.
Slag i stället
för slantar hon fick
och hugg av hammaren
för hopen av ringar.
Så fick Odens son
åter sin hammare.
Allvis sade:
1. »Att bänkarne breda
skall bruden nu med mig
i sällskap hemåt hasta.
För att bli måg jag skyndat,
det menar nog envar;
man skall ej hänge sig åt vila hemma.»
Tor sade:
2. »Vad är det för en bjässe?
Vi är så blek du på näsan?
Låg du i natt hos lik?
Tycke av en turs
tycks mig hos dig vara.
Du är ej för bruden boren.»
Allvis sade:
3. »Allvis jag heter,
hålles under jorden,
under sten har jag varaktig stad.
Betalning för vapen
att taga jag kommit;
ingen bindande löfte bryte!»
Tor sade:
4. »Jag skall bryta,
ty brudens gifte
jag främst bestämmer som fader.
Jag var ej hemma,
då hon dig lovades;
enda giftoman bland gudar är jag.»
Allvis sade:
5. »Vad är det för en man,
som myndighet påstår
över fagerglänsande flicka?
Av folk, som vitt färdas,
dig få torde känna.
Vilkens maka har din moder varit?»
Tor sade:
6. »Ving-Tor jag heter,
vida jag strövat,
son jag till Sidgrane är.
Utan mitt samtycke
ungmön du ej får
och gynnas ej med detta gifte.»
Allvis sade:
7. »Samtycket ditt
vill snart jag hava
och gynnas med detta gifte;
äga vill jag hellre
än utan vara
denna mjällvita mö.»
Tor sade:
8. »Möns älskog
skall icke förmenad
varda dig, vise gäst,
om du ur varje
värld kan säga
allt, vad jag veta vill.»
9. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
vad månne väl den jord,
som framför människorna ligger
heter i varje värld?»
Allvis sade:
10. »Jord säges bland människor,
men slätt hos asarne,
vanerna kallar den vägar;
alltid grön jättarne,
alferna den groende,
gudarne där uppe grus.»
Tor sade:
11. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
vad himmelen,
som av havet föddes,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
12. »Himmel den heter bland människor,
högvalv bland gudar,
vindvävare kalla den vaner,
uppvärlden jättar,
alferna fagertak,
dvärgarne drypande sal.»
Tor sade:
13. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru månen
som människorna se,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
14. »Måne den heter bland människor,
men molntapp hos gudar,
svänghjul de säga hos Hel,
skyndaren jättarne
men skenet dvärgarne,
om tideräknarn alferna tala.»
Tor sade:
15. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
hur den sol, som människors
söner skåda,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
16. »Sol den heter bland människor,
»sunna» hos gudar,
den kalla dvärgar Dvalins leksak,
evigglöd jättar,
alferna fagerhjul
och allklar asars söner.»
Tor sade:
17. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru de skyar,
som skicka oss skurar,
heta i varje värld!»
Allvis sade:
18. »Skyar de heta hos människor,
skyfallshopp hos gudar,
vindflarn dem vanerna kalla,
ovädersväntan jättarne,
alferna väderkraft,
hölje de kallas hos Hel.»
Tor sade:
19. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru vinden,
som vidast far,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
20. »Vind den heter bland människor,
viftaren hos gudar,
gnäggarn hos de väldiga väsen,
gormaren hos jättar,
snyftaren hos alfer,
vinaren han heter hos Hel.»
Tor sade:
21. »Säg du mig, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru lugnet,
som ligga plär,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
22. »Lugn det heter hos människor,
lindring hos gudar,
vindslut det vanerna kalla,
övervärme jättarne,
alferna dagsstillhet,
dvärgarne dagens ro.»
Tor sade:
23. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru den sjön,
som skepp ro på,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
24. »Sjö den heter bland människor,
vida skivan hos gudar,
vanerna kalla den våg,
jättarne ålhem
alferna vätskeämne,
namnet djupt hav giva den dvärgar.»
Tor sade:
25. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru elden,
som för allt folk brinner,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
26. »Eld den heter bland människor,
men bland asarne flamma,
vanerna kalla den våg,
jättarne slukaren,
den svedande dvärgar,
den hastige han kallas hos Hel.»
Tor sade:
27. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru skogen,
som skuggar människorna,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
28. »Skog den heter hos människor,
man på slätten hos gudar,
hos Hels folk höjdsidans tång,
eldaren hos jättar,
hos alferna fagergrenig,
hos vise vaner spö.»
Tor sade:
29. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru natten,
Norves dotter,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
30. »Natt hon heter bland människor,
mörker bland gudar,
mask kalla henne väldiga makter,
oljus jättarne,
alferna sömngumman,
drömväverska kalla henne dvärgar.»
Tor sade:
31. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru säden,
som sås av människorna,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
32. »Bjugg den heter bland människor
och 'barr' hos gudar,
hos vanerna heter den växt,
äta jättarne den kalla,
alferna vätskeämne,
hänghuvud heter den hos Hel.»
Tor sade:
33. »Säg mig du, Allvis -
alla varelsers öde
väntar jag, dvärg, att du vet -
huru ölet,
som allt folk dricker,
heter i varje värld!»
Allvis sade:
34. »Öl det heter bland människor,
bland asarne brygd,
rusande vätska hos vaner,
klar dryck det heter hos jättar
och kallas mjöd hos Hel,
supning hos Suttungs söner.»
Tor sade:
35. »I ett bröst
jag aldrig såg
så många minne från fordom.
Dock av mycket svek
nu sviken du är:
kvar uppe till dagsljus, dvärg!
Nu skiner solen i salen.»
1. Tillhopa voro alla
asar på ting,
och asynjorna
alla vid samtal,
och mycket rådslogo
mäktige gudar,
vi åt Balder drömmar
bådade ofärd.
Balder
2. Upp steg Oden,
åldrige härskarn,
och på Sleipner
sadel lade.
Han red ned därifrån
åt Nivlhel till
och mötte hunden,
som från Hels rike kom.
3. Han var blodig
framtill på bröstet
och gläfste länge
mot galdernas fader.
Fram red Oden,
fasta marken dånade;
och till Hels höga
hus han kom.
4. Då red Oden
öster om dörren,
där vara han visste
valans gravplats.
För den döda trollkvinnan
dödsgalder läste han,
tills tvungen hon uppstod
och talade, fast död.
5. »Vem är det bland män,
för mig okända,
som till tunga färden
tvingat mig?
Snöad över av snö
och slagen av regn,
dränkt var jag i dagg,
död var jag länge.»
Oden sade:
6. »Vägtam jag heter,
och är son av Valtam.
Ur underjorden tala!
Jag från övervärlden minns det.
Åt vem äro bredda
på bänkarne ringar
och fagra långpallar
belagda med guld?»
Valan sade:
7. »Här mjödet bryggt
åt Balder står,
den skira drycken
ligger sköld över;
asasönerna
äro ivrigt väntade.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.»
Oden sade:
8. »Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva.»
Höder och Loke
Valan sade:
9. »Höder bär hit ned
höge hjälten;
han skall Balder
till bane bliva
och livet från Odens
ättling röva.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.»
Oden sade:
10. »Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vem Höders hätskhet
hämna skall
eller Balders baneman
på bålet lägga.»
Valan sade:
11. »Rind föder Vale
i vänstersalar,
denne Odens son kämpar,
en enda natt gammal;
sin hand han ej tvättar
eller huvudet kammar,
förr'n på bålet han lägger
Balders fiende.
Tvungen jag talade,
nu skall jag tiga.»
Oden sade:
12. »Tig icke, vala!
Jag vill vidare fråga,
tills allt jag känner;
jag vill yttermera veta,
vad de möar heta,
som häftigt gråta
och slunga mot himlen
hörnen av seglen.»
Valan sade:
13. »Du är icke Vägtam,
som dig vara jag trodde,
snarare Oden,
åldrige härskarn.»
Oden sade:
»Du är ingen vala
eller vis kvinna,
snarare trenne
tursars moder.»
Valan sade:
14. »Rid hem nu, Oden,
över hedern din glad.
Männen här
du ej mera besöke,
förrän Loke slipper
lös ur bojorna
och de, som röja allt undan,
till ragnarök komma.»
Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.
Heimdall
1. En gång gå man sade
på gröna vägar
en kraftfull, åldrig,
kunnig asagud;
den raske, starke
Rig kom stigande.
2. Han vandrade vidare
på vägens mitt,
han kom till ett hus,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet;
hjon sutto vid härden,
med håren grå:
Ae och Edda
med åldrigt huckle.
3. Rig kunde dem
råd säga,
sedan på bänken
han satte sig mittpå,
och på vardera sidan
salens hjon.
4. Då tog Edda
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.
5. Rig kunde dem
råd säga;
han reste sig upp
och redde sig att sova,
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.
6. Där han dröjde
i dagar tre,
gick därpå vidare
på vägens mitt,
ledo medan
månader nio.
7. Ett barn fick Edda,
som östes med vatten
- - - - - -
i lin den svarte (klädde),
kallade honom Träl.
8. Han tog att växa
och väl trivas,
på händerna var
huden skrynklig,
knogarne knotiga
- - - - - -
fingrarne tjocka,
fult var ansiktet,
lutande ryggen
och långa hälarne.
9. Han började sedan
försöka sin kraft,
binda bast
och bördor göra,
och drog hem ris
dagen i ända.
10. Där kom till gården
krokbenta mön,
hade ärr under foten,
armen solbränd,
nedböjd är näsan,
hon nämndes Trälinna.
11. Mitt på bänken
sig mön satte,
hos henne satt
sonen i huset.
De språkade och viskade,
vilade i säng,
Träl och Trälinna,
under tunga dagar.
12. Barn de födde,
bodde nöjda.
Följande voro namnen:
Reim och Fjosner,
Klur och Klegge,
Kefser, Fulner,
Drumb, Digralde,
Drott och Hosver,
Lut och Leggialde;
de lade stengärdsgårdar,
gödslade åkrar,
gödde svin,
vallade getter,
gingo på torvtäkt.
13. Döttrar funnos där:
Drumba och Kumba,
Ökkvenkalva
och Arinnevja,
Ysja och Ambatt,
Eikintjasna,
Totrughypja
och Tronubeina;
upphov till trälars
ätter de äro.
14. Rig gick därpå
raka vägen,
kom till en hall,
mot sin karm var dörren.
In han gick,
eld var på golvet,
satt där ett äkta par,
sysslorna skötte.
15. Mannen täljde
trä till vävbom,
skägget han hyfsat,
håret låg i pannan,
glatt satt skjortan;
på golvet var en kista.
16. Hustrun satt där,
svängde spinnrocken,
bredde famnen för sländan,
förberedde tyg.
Klädsel var på huvudet,
krås på bröstet,
duk var på halsen,
»dvärgar» på axlarna.
Ave och Amma
ägde huset.
17. Rig kunde dem
råd säga;
sedan han på bänken
satte sig mittpå
och på vardera sidan
salens hjon.
18. Då tog Amma etc.
en degig bulle,
tung och tjock,
och tät av sådor;
mitt på en bricka
bar hon den sedan;
spad var i bunken,
som på bordet hon satte,
en kalv var kokt
av kräsligheter ypperst.
19. [Rig kunde dem
råd säga],
reste sig från bordet,
redde sig att sova;
lade sig sedan
i sängens mitt,
men på vardera sidan
salens hjon.
20. Där han dröjde
i dagar tre,
[gick därpå vidare
på vägens mitt],
ledo medan
månader nio.
21. Ett barn fick Amma,
som östes med vatten,
de kallade det Karl;
i kläde han lindades,
hår och hy voro rödlätta,
rappa hans ögon.
22. Han tog till att växa
och väl trivas,
oxar han tämde,
årder han gjorde,
timrade hus,
och hopsatte lador,
gjorde kärror
och körde plog.
23. Hem förde de mön
med hängande nycklar
och getskinnskjortel
och gifte med Karl.
Snör heter hon,
satte sig under kläde.
Tillhopa bodde makarna,
håvor utdelade,
bäddade säng
och bo satte.
24. Barn de födde,
bodde nöjda.
De hette Hal och Dräng,
Hold, Tägn och Smed,
Bred, Bonde,
Bundinskegge,
Bue och Bodde,