- Project Runeberg -  Eddan, De nordiska guda- och hjältesångerna /
Sången om Grimner

(1913) Translator: Erik Brate - Tema: Vikings, Tradition: Myths, Tales, Songs
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Sången om Grimner

Om konung Raudungs söner

Konung Raudung hade två söner, den ene hette Agnar, den andre Geirröd. Agnar var tio år men Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land, de gingo upp och träffade en fattig bonde. Där voro de om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: »Far du nu de onda i våld!» Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man.

Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: »Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land.» Frigg säger: »Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker, att det kommer för många.» Oden säger, att det är lögn; de slå vad om denna sak. Frigg sände sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom, och sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg, att han skulle rusa på honom. Men det var alldeles osant prat, att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock låter han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord. Konungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och satt han där i åtta dagar. Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka och sade, att hans fader gjorde honom illa, då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen, att kappan brann på Grimner. Han sade:

1. »Het är du, eld,
och nästan alltför stor.
Gå fjärran från mig, fyr!
Ludna kappan svedes,
fast jag lyfter den upp,
fällen för mig brinner.

2. Åtta nätter satt jag
mellan eldarne här,
och ingen människa mat mig bjöd,
utom Agnar allena,
som ensam skall råda,
Geirröds son, över goter.

3. Lycklig blir du, Agnar,
då lycklig dig beder
Veratyr vara;
för en enda dryck
dig aldrig skall
bättre lön lämnas.

4. Det land är heligt,
som jag ligga ser
asar och alfer nära,
och i Trudheim
skall Tor vara,
tills alla gudar förgås.

5. Ydalar det heter,
där Ull åt sig
har sina salar byggt;
Alvheim gåvo
gudarne till tandskänk
åt Frej i fjärran urtid.

6. En tredje är den gård,
där goda makter
med silver salarna täckt;
Valaskjalv den heter,
som vist åt sig
asagud i urtiden byggt.

7. Söckvabäck heter den fjärde,
men däröver svala
böljor brusa fram;
Oden och Saga
i all tid där dricka
glada ur kärl av guld.

8. Gladsheim heter den femte,
där guldglänsande
Valhall sig vidsträckt reser;
där väljer Ropt
varje dag
hjältar, som vapendöd ljutit.

9. Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
spjutskaft äro sparrar,
spån på taket sköldar,
och brynjor på bänkarna strödda.

10. Lätt de alla,
som till Oden komma,
känna kynnet av hans sal;
en varg hänger
väster om dörren,
en örn ovanför svävar.

11. Trymheim heter den sjätte,
där Tjatse bodde,
den mycket mäktige jätten;
där bor nu Skade,
gudars brud den ljusa,
på faderns forna tomter.

12. Breidablick är den sjunde,
och Balder har där
åt sig byggt salar;
å det land,
där ligga jag vet
minst av menlighet.

13. Himinbjorg är den åttonde,
och Heimdall där säges
över helgedomarna härska;
i sitt trevna hus
tömmer gudaväktarn
glad sitt goda mjöd.

14. Folkvang är den nionde,
och Freja där råder
för hur sittplats i sal skall fördelas;
hälften av de fallna
har hon att välja,
den andra Oden har.

15. Glitner är den tionde;
på guldstolpar stödd
och med silver takad är salen.
Forsete bor där,
fredsdomaren,
som stillar varje strid.

16. Noatun är den elfte,
och Njord har där
åt sig salar byggt;
männens furste,
som ej men har,
för högtimrad helgedom råder.

17. Höljt av ris
och högt gräs
är Vidars land Vide;
från hästens rygg, lysten
att hämna sin fader,
där sonen sig vara säger.

18. Andrimner låter
i Eldrimner
Särimner suden varda;
av fläsket det bästa,
men få veta,
vad mat einhärjarne mättar.

19. Gene och Freke
fodrar stridsvane
högtberömde Härfader,
men av vin endast
vapenfrejdade
Oden alltid lever.

20. Hugin och Munin
var morgon flyga
ut över världen vida;
jag ängslas för Hugin,
att ej åter han kommer,
dock bekymras jag mera för Munin.

21. Tund tjuter
och Tjodvitners
fisk trives i floden;
åns ström
synes alltför stark
att vadaöver Valglaumner.

22. Valgrind den heter,
som varsnas på slätten,
helig frmaför helig dörrgång;
fornåldrig är grinden,
och få veta,
hur hon i lås är lyckt.

23. Fem hundra dörrar
och fyrtio därtill
tänker jag på Valhall vara;
åttahundra einhärjar,
gå på en gång ur var dörr,
när till dust emot ulven de draga.

24. Fem hundra rum inalles
och fyrtio därtill
i Bilskirner byggda jag tänker;
mig tyckes av hus,
som takade äro,
ett större än min sons ej stånda.

25. Heidrun heter geten,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
en kanna skall hon fylla
med det klara mjöd;
det mjödet ej minskas kan.

26. Hjorten Eiktyrner heter,
som på Härfaders sal
står och gnager av Lärads grenar;
från hans horn drypa
droppar i Vergelmer,
därifrån alla vatten välla.

27. Sid och Vid,
Säkin och Äkin,
Sval och Gunntro,
Fjorm och Fimbultul,
Rin och Rennande,
Gipul och Gopul,
Gomul och Geirvimul,
kring gudars helgedom de gå;
Tyn och Vin,
Toll och Holl,
Grad och Gunntorin.

28. Vidare heter en Vina,
Vegsvinn en annan,
den tredje Tjodnuma;
Nyt och Not,
Nonn och Ronn,
Slid och Rid,
Sylg och Ylg,
Vid och Van,
Vond och Strond,
Gjoll och Leipt,
de löpa människor nära
och härifrån falla till Hel.

29. Kormt och Ormt
och Kerlaugar två,
över vilka Tor skall vada,
varje dag,
då att döma han går
vid Yggdrasils ask,
ty då brinner asarnes
bro i låga
och heta bli heliga vattnen.

30. Glad och Gyller,
Gler och Skeidbrimer,
Silvrintopp och Siner,
Gisl och Falhovner,
Gulltopp och Lettfete,
dessa hästar asar hava
var dag till att rida,
när att döma de fara
vid Yggdrasils ask.

31. Tre rötter stå
åt tre håll
ut från Yggdrasils ask.
Hel bor under en,
under den andra rimtursar,
den tredje människor täcker.

32. Ratatosk heter ekorren,
som ränna skall
på Yggdrasils ask;
örnens ord
skall han uppifrån bära
och säga dem för Nidhogg där nere.

33. Hjortar finnas ock fyra
med finböjda halsar,
som å trädet på grenarna gnaga,
Dain och Dvalin,
Duneyr och Duratro.

34. Flera ormar ligga
under Yggdrasils ask,
än en okunnig dåre anar.
Gion och Moin,
de äro Gravvitners söner,
Grabak och Gravvollud;
Ovner och Svavner
alltid tror jag skola
trädets kvistar tära.

35. Yggdrasils ask
utstår vedermöda
mera, än män veta;
hjorten uppifrån raspar
men det ruttnar på sidan,
nedifrån Nidhogg skär.

36. Rist och Mist
skola räcka mig hornet;
Skeggjold och Skogul,
Hild och Trud,
Loch och Herfjotur,
Goll och Geironul,
Randgrid och Radgrid
och Reginleiv,
de bära åt einhärjarne öl.

37. Arvakr och Alsvinn,
de skola upp på himlen,
smärta, solen draga
och under deras bogar
blida makter,
asarne, järnbläster gömde.

38. Svalin den heter,
som framför solen står,
en sköld framför skinande guden;
berg och bränning
vet jag brinna skulle,
om han skulle falla ifrån.

39. Skoll heter den ulv,
som till skogens hägn
den glänsande guden förföljer;
en annan är Hate,
han är ättling av Rodvitner,
skall stänga strålande himlabrud vägen.

40. Av Ymers kött
åstadkoms jorden,
böljan av hans blod;
berg skapades av benen,
buskar av håret,
och av huvudskålen himlen.

41. Av hans ögons bryn
gjorde blida makter
Midgård åt människors söner,
och av hans hjärna
gjordes de tunga
moln, som på fästet flockas.

42. Ulls huldhet har den
och alla gudarnes,
som först med flamman tar i tu,
ty öppna bliva världar
över asars söner,
när kittlar från lågan lyftas.

43. Ivaldes söner
i urtiden gingo
att skapa Skidbladners skepp,
det bästa fartyg,
åt bländande Frej,
snarrådige sonen till Njord.

44. Yggdrasils ask
är ypperst av träd,
men Skidbladner av skepp,
Oden av gudar,
av gångare Sleipner,
Bifrost av broar
och Brage av skalder,
Habrik av hökar
och av hundar Garm.

45. Jag segeregudars söner
syn av gudomen givit,
därav välkommen hjälp skall väckas.
För alla asar
skall det in komma
på Ägers bänkar,
vid Ägers dryckeslag.

46. Jag heter Grim,
jag heter Ganglere,
Herjan och Hjalmbere,
Teck och Tride,
Tud och Ud,
Helblinde och Har.

47. Sann och Svipal
och Sanngetal,
Herteit och Nikar,
Bileyg, Baleyg,
Bolverk, Fjolner,
Grim och Grimner,
Glappsvinn och Fjolsvinn.

48. Sidhott, Sidskägg
Sigfodr, Nikud,
Alfodr, Valfodr,
Atrid och Farmatyr;
med ett enda namn
nämnde jag mig aldrig,
sålänge jag bland folken farit.

49. Grimner de mig kallade
hos Geirröd
och Ialk hos Asmund,
men Kjalar då,
när jag kälke drog,
vid ting Tro,
Vidur på valplats,
Oske och Ome,
Javnha och Bivlinde,
Gondler och Harbard bland gudar.

50. Svidur och Svidrer
jag hette hos Sockmimer,
och då gäckade jag den gamla jätten,
då till Midvitner,
hans märklige son,
baneman jag blivit hade.

51. Rusig är du, Geirröd,
har riktigt mycket druckit;
mycket du mistat,
då min hjälp dig frångår,
alla einhärjar
och Odens huldhet.

52. Till fullo jag sagt dig,
men föga du minnes,
vänner dig listigt lura.
Min väns svärd
ser jag ligga
med bladet drypande av blod.

53. Den för eggen fallne
skall Ygg nu hava,
ditt liv vet jag lidet;
vreda äro diserna,
varse är du Oden,
kom, om du kan, till mig.

54. Oden jag nu heter,
Ygg jag hette nyss,
tidigare Tund var mitt namn,
Vakr och Skilving,
Vavud och Roptatyr,
Gaut och Ialk bland gudar,
Ovner och Svavner,
jag tror alla hava
av mig allena uppstått.»

Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden. Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane. Oden försvann då. Men Agnar var konung där länge efteråt.


Project Runeberg, Thu Dec 20 01:20:09 2012 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/eddan/se-04.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free