Sigrdriva
Sigurd red upp på Hindarfjället och styrde sin kosa söderut till Frankland. På fjället såg han ett stort ljus, som om eld brunne, och det sken därav upp till himlen. Men när han kom dit, stod där en sköldborg och upp ur den en fana. Sigurd gick in i sköldborgen och såg, att en man låg där och sov i full rustning. Han tog först hjälmen av huvudet på honom, och då såg han, att det var en kvinna. Brynjan satt hårt, som om hon vore fastväxt. Då ristade han med Gram från halsöppningen hela brynjan ned igenom och så ut genom båda ärmarna. Därpå tog han brynjan av henne, och hon vaknade och satte sig upp, fick se Sigurd och sade:
1. »Vad bet på brynjan?
Vi bröts min sömn?
Vem fogade, att fjättrarna
föllo, de blekgrå?»
Han svarade:
»Sigmunds son;
Sigurds svärd
åt korpen riste lik
för kort tid sedan.»
Hon svarade:
2. »Länge jag sov,
länge var jag somnad,
länge få människor lida.
Oden vållar,
att icke jag mäktade
slita min djupa sömn.»
Sigurd satte sig ned och frågade henne om hennes namn. Hon kallade sig Sigrdriva och var valkyria. Hon sade, att två konungar hade stridit: den ene hette Hjalmgunnar, han var då gammal och en den störste krigare, och Oden hade lovat honom seger, men:
den andre hette Agnar,
Audas broder,
som ingen varelse
ville hjälpa.
Sigrdriva fällde Hjalmgunnar i striden, men Oden stack henne med sömntörne till hämnd därför och sade att hon aldrig mera skulle kämpa och giva seger i strid, utan sade, att hon skulle gifta sig. »Men jag sade honom, att jag gav ett löfte däremot att icke gifta mig med någon man, som kunde rädas.» Han svarar och ber henne lära honom vishet, om hon visste tidender ur alla världar.
Sigrdriva sade:
3. »Hell dag!
Hell dagens söner!
Hell natt och närmaste fränka!
Blicken på oss
med blida ögon,
gen seger åt oss, som här sitta!
Sigrdriva
4. Hell eder, asar!
Hell er, asynjor!
Hell dig, du givmilda jord!
Ord och visdom
oss två given
och läkande händer i livet!»
Hon tog då ett horn fullt av mjöd, och gav honom en minnesdryck:
5. »Jag bjuder dig öl,
du brynjetings apel,
blandat med styrka
och starkhets ära.
Det är fullt av sånger
och hugsvalande stavar,
goda galdrar
och gammanrunor.
6. Segerrunor skall du kunna,
om seger du vill hava,
och sätta dem på svärdets fäste,
somliga på slagstången,
somliga pa svärdkavlen
och nämna två gånger Tyr.
7. Ölrunor skall du kunna
om du vill, att annans hustru
ej sviker dig, då säker du tror dig.
På hornet skall du rista dem
och på handens bak
och märka på nageln Naud.
8. Fyllda bägarn signa
och för fara dig akta,
du skall lägga i vätskan lök;
då vet jag,
att det varder dig aldrig
något menligt i mjödet blandat.
9. Hjälprunor skall du kunna,
om du hjälpa vill,
och lösa livsfrukt från kvinnor.
I handen skall du dem rista
och om handlederna spänna
och bedja diserna giva dig hjälp.
10. Bränningsrunor skall du rista,
om bärga du vill
på havet seglets hästar.
På stammen skall man dem rista
och på styrårans blad
och bränna dem i äran med eld.
Så brådstört är ej brottsjö,
så blå ej vågor,
att ej från havet du helbrägda kommer.
11. Kvistrunor skall du kunna,
om kunnig du vill vara
att som läkare se på sår.
Skriv dem på barken
och det skogens träd,
vars lövkvistar luta åt öster.
12. Målrunor skall du kunna
att icke någon människa
med hat skall harm dig löna.
Dem snor man om,
dem sveper man om,
dem sätter man alla tillsamman,
på det ting,
där talrik menighet
råkas till fullsutten rätt.
13. Tankerunor skall du kunna,
om du tankekraft vill äga
mer än varje man.
Dessa tydde,
dessa tecknade,
dessa runor betänkte Ropt,
av den saft,
som sipprat hade
ur Heiddraupners huvudskål
och ur Hoddrovners horn.
Oden vid Mims lik
14. På berget han stod
med Brimers eggar
och hade på huvudet hjälm.
Då höjde Mims huvud
först sin rådande röst
och sade sanna ord.
15. Sade dem på skölden ristade,
som för skinande guden står,
på Arvakrs öra,
och Alsvinns hov
på det hjul, som går runt
under Rungners banes vagn,
på Sleipners tänder
och på slädens fjättrar.
16. På björnens ramar
och på Brages tunga,
på ulvens klor
och på örnens näbb,
på blodiga vingar
och på brons landfäste,
på förlossande love
och i lisans spår.
17. På glas och på guld
och på godlyckesmycken,
i vin och i vört
och på välbehaglig sittplats,
på Gungners udd
och på Granes bröst,
på nornans nagel
och på näbben av ugglan.
18. Alla avskavna blevo,
som in voro ristade
och mängda med det heliga mjöd
och sända vida vägar.
De äro hos asar,
de äro hos alfer,
somliga hos visa vaner,
somliga hos människors menighet.
19. Det är bokrunor,
det är bärgerunor,
och alla ölrunor,
och kostliga kraftrunor
för den som utan villa
och utan att dem spilla
kan dem sig till båtnad bruka.
Lev väl, om du lärt dem,
tills gudamakterna förgås!
20. Nu skall du välja,
då val dig bjudes,
du vassa vapnens stam!
Skall jag tala eller tiga?
Tänk därpå själv!
Allt ont är av ödet tillmätt.»
Sigurd hos Sigrdriva
Sigurd sade:
21. »Fly jag ej skall,
fast förfallen åt död,
blödig är jag ej boren.
Dina vänskapsråd
alla vinna jag vill,
så länge som jag lever.»
Sigrdriva sade:
22. »Det råder jag dig för det första,
att mot dina fränder,
utan vank du må vara.
Hämnas må du ej,
fast harm de dig göra;
det båtar dig bäst efter döden.
23. För det andra jag dig råder,
att du ed icke svär,
om ej därmed sanning du säger.
Svåra följder
har sviken förlikning;
usel är menedig man.
24. För det tredje jag dig råder,
att du på tinget
ej strider med stolliga sällar,
ty ovis man
ofta säger
värre ord, än han vet.
25. Allt är svart;
säger du intet,
så tyckes du blödig boren
eller med sanning sakförd.
Farligt är hembygdens folkprat,
lyder det ej till ditt lov.
Låt andra dagen
honom uppgiva andan
och löna så folk för lögn.
26. För det fjärde jag dig råder,
om det bor en fläckfull
trollpacka tätt invid vägen.
Hellre giv dig i väg
än gästa där,
även om natten är nära!
27. Ögon som spana,
önskvärda äro,
då i vrede vapen skiftas;
ofta vrångvisa kvinnor
vid vägen sitta,
som döva svärd och sinne.
28. För det femte jag dig råder,
fast du ser fagra
brudar på bänkarne sitta,
låt ej de silversmyckade
för din sömn råda,
locka ej i kärlek dem till kyssar!
29. För det sjätte jag dig råder,
om det sker bland män,
att vid öl fällas avoga ord,
giv dig ej i delo
med druckna slagskämpar;
vin stjäl mångens vett.
30. Öl och trätor
ha ofta varit
mången man till sorg;
somliga till undergång,
somliga till ofärd,
mycket vållar människor ve.
31. För det sjunde jag råder dig,
om du själv i delo
råkar med modiga män,
bättre är slåss
än brännas inne
själv med gård och grund.
32. För det åttonde jag dig råder
att akta dig för ont
och all slags falskhet fly.
Ej mö må du locka
eller mans hustru
och till brottslig älskog ej egga.
33. För det nionde jag dig råder
att ge nödig vård åt lik,
evar dem i världen du varsnar,
om av sjukdom de dött,
om på sjön de dött,
om dem vapen på valplatsen dödat.
34. Bad skall man göra
åt dem, som bortgångna äro,
två deras händer och huvud;
dem kamma och torka,
förrn de komma i kista,
och bedja dem saligen sova.
35. För det tionde jag dig råder,
tro du aldrig ord
av en fredlös fiendes son!
Är du broderns baneman
eller har fadern du fällt,
är en ulv i unge sonen,
fast glad han göres med guld.
36. Aldrig hinna harm
och hätskhet att somna
och sorgen lika litet.
Att få vett och vapen
är vanskligt för fursten,
som främst i folket skall gå.
37. För det elfte jag dig råder,
att för ont du dig aktar
i varje fall från en vän.
Jag tror furstens liv
ej långt skola bliva;
stora strider begynna.
