Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men Gustav Napoleon Frånberg var inte den som blev
svaret skyldig. Redan i förtroligare kretsar var han känd för att
kunna bruka fula ord om det gällde, sakligt och med
full-ländad virtuositet. Han kände gatans alla slangord i den
vägen och kunde när som helst ha avlagt licentiaten i
buokra-tins outtömliga ordförråd, inte till följd av så grundliga
studier utan mer genom sin naturliga fallenhet för det grova
och fula, det som karakteriserade hans själsliga läggning. En
munkbromadam skulle gentemot honom ha rodnat över sina
egna klumpiga försök, och en kolsjåare skulle tagit av sig
mössan för Gustav Napoleon Frånbergs skicklighet i att
utnyttja okvädinsord på det rätta och övertygande sättet.
De båda herrarna genomgick därför under nära en kvart
en uppbyggelserik stund, som kunde varit särdeles lärorik för
en eventuell åhörare som velat skaffa sig en inblick dels i
bättre folks förmåga att använda det svenska språkets förråd av
grovheter när så behövs, dels i hur ringa grad en viss del
bättre folk skiljer sig från det sämre ifråga om
ordutnyttjandet vid kritiska tillfällen. De slog nävarna i skrivbordet,
flyttade stolar, stampade och väsnades så att hela
banditbolagets personal satt andlöst lyssnande utanför på kontoret,
dit oväsendet trängde ut trots de försiktigt tilltagna dubbla
dörrarna mellan kontoret och chefens rum. Ljudet var
visserligen försvagat där ute men ändå starkt nog för att inge
intresse och få inte minst vittnena Aberg och Johansson att
spänna öronen.
Det var en ytterst kärlekslös uppgörelse mellan de båda
gentlemännen där inne, det hördes tydligt, och när till sist
ringledningen från chefen rapporterades att verklig fara var
å färde, så rusade hela kontorspersonalen in för att rädda den
mer fruktade än älskade chefen.
Hela personalen fastnade av häpnad i dörröppningen.
Gustav Napoleon Frånberg stod förskansad bakom
skrivbordet, indriven i hörnet mot väggen så långt det var möjligt.
Han var blekare än skummjölk i ansiktet, skjortvecket var
tillskrynklat och upprivet; den röda sidenhalsdukens sköna
knut hade fläkts upp och hängde och dinglade med ena änden
som en utdragen tarm ända nere på magen; glaskulorna hade
öppnat hela sin blå rymd och speglade förfäran, vanvett,
dödsskräck, medan den ena handen höll brevöppnaren av silver i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
