- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
86

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Vincent Rossby

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Lita på,» svarade han, »att mina ögon tala ett
ärligt språk. De säga att jag älskar dig gränslöst, fast
och troget, och att jag för min del skall anse mig så
olösligt bunden vid dig, att icke femtio trolofningsringar
och lika många vigselringar, vexlade inför det största
sällskap, kunde göra mig trognare. Min älskade,
tillbedda Emmy! Jag för min del finner det vara en
väl-gerning, att vi slippa att göra exposition af våra känslor,
och då jag tror på den inre röst, som säger mig, att
äfven du skall fatta det heliga ordet trohet i dess rätta
betydelse, så tycker jag mig kunna resa lugn, blott du
ger mig någon uppmuntran, något löfte.»

»Vincent, jag skall vänta på dig, om än aldrig så
länge. Det har jag redan sagt mig sjelf.» Hon räckte
honom med förtrollande behag sina båda händer.

Förbundet blef afslutadt i kärlek, hopp och fast tro.

Sedan den svärmiska bekräftelsen på detta förbund
af Emmy slutligen blifvit afbruten, sade Vincent mycket
eftertänksamt, ty han hade föresatt sig att det alls icke
skulle blifva fråga om något låt-gå-system: »Då vi nu
åtminstone sjelfva anse oss förlofvade, så frågar jag dig,
älskade, om du tror att vi kunna lefva på dessa två
tusen kronor och det, jag kan förtjena?»

»Det tycks mig fullt troligt... Helst om din kallelse
är af det rätta slaget!»

»Hafva vi skäl att tvifla derpå? Då just den
tvingar mig att uppoffra en lycka, som genast kunnat
blifva min. Denna kallelse måste väl således vara sann.
Du får nog höra det af mina bref.»

»Vi våga då brefvexla,» sade Emmy, döljande den
glädjesprittning, som flög genom hennes väsende.

»Naturligtvis. Dessa våra själars förtroliga
samspråk blir den rikedom vi lefva på tills bättre tider. En
ring med ditt ljufva namn och denna välsignelserika dags
dato tänker jag alltid bära på mitt finger. Du, älskade,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0090.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free