- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
230

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Dyre Patrik! Han liknade icke dig i något hän*
seende. Han afslog med kall hårdhet detta förslag. Jag
skulle ej leka med den andre mannens känslor, liksom
med den förstes. Han anklagade mig, att genom detta
förslag utlägga en snara för hans samvete, och han
svor högtidligt vid sin heder att aldrig, om än mellan
oss båda, dig och mig, ingenting blefve af, att aldrig,
hvarken muntligen eller skriftligen, begära mig till hustru.
Och detta starka, allvarliga språk, vid hans
ridders-mannatro och ära, långt ifrån att såra och nedslå mig,
väckte hos mig den kraft, jag saknat. Jag förstod
fullkomligt hela vigten af hans isande, stränga ord och
svarade att jag skulle visa, att jag var honom värdig,
genom att blifva dig en värdig maka.»

»Hvad du ock blifvit, min Hulda. Jag känner ej
en gnista svartsjuka mot Detlof. För att kunna
missakta honom genom en enda misstroendets tanke, skulle
jag visa, att jag ej förstod mig på en dylik karaktär.
Ni voro båda vid den tiden för unga att hafva förenat
era öden. Han har verkligen dröjt fyra år att komma
tillbaka, men då han nu kommer, kunna vi båda vara
öfvertygade, att han känner sig utan fara kunna återse
dig, och du, en öm maka och mor, har ännu mindre
att befara.»

»O, tack, tack! Du är den ädlaste af män och
du har nu vältrat den sista tyngden från mitt hjerta.
Jag tror fullt och fast, att hans och mitt möte skall afgå
utan någon förlägenhet.»

»Det får du ej anse alldeles säkert, men jag hoppas
vi skola få se honom så ofta, att förlägenheten snart
afnötes. Tyst, jag tror det är din fars röst! Då få
vi höra något närmare.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0234.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free