- Project Runeberg -  Efterskörd från en 80-årings författarebana. Berättelser och noveller / 2. Vincent Rossby ; Ett besvuret hederslöfte ; En hustru i sin hvardagsroman /
247

(1888) [MARC] Author: Emilie Flygare-Carlén
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

»Det är min kära hustru, som först haft denna
präktiga tanke. Vår unge värd var ej synnerligen för
den,» förklarade patron Berthel, »han trodde att
damerna skulle blifva trötta, men jag gick öfver på
qvinno-sidan, och två mot en fingo öfverhand. Och jag tror
ingen är trött. Hvad säger du, Hulda?»

»Att mamma alltid har goda idéer,» svarade hon,
kännande en lättnad vid tanken, att förslaget ej kommit
från skogens egare. Denne, så obesvärad, som om
skogen alldeles icke gömt några granlaga hemligheter,
pinsamma för minnet, placerade herskarinnan från
Hahlensborg lika fritt och enkelt, som de andra
damerna, på en af de uppslagna bänkarna omkring bordet,
vid hvilket patronessan presiderade som utdelerska af
det gigantiska kaffekökets innehåll. Herrarne, såsom
fria svärmare omkring alla gudsgåfvorna, nappade med
anledning af skogsidyllen genast till sig cigarrer från
den präktiga ställning, som befans dominera bålarna.
Vid små, fantastiska moln smakade kaffet bäst.

Den väldigaste cigarrälskaren, baron Patrik, höll
sig emellertid till damernas bord, men gjorde äfven der
så ringa besked för sig, att värdinnan, hans kära
svärmor, som höll på att servera den lille dottersonen,
hviskade sin måg i örat: »Du är bestämdt icke riktigt
frisk, min vän? Du skiftar farg oupphörligt och dricker
endast för syns skull.»

»Säg ingenting,» hviskade han. »Jag är icke rask,
jag har ej varit det på de sista dagarne. Men Hulda
får ej oroas.»

Men hon var redan oroad. Hon såg på modern
och maken och baronens lugnande ögontelegraf gjorde
ingen verkan.

Under form af att man borde röra litet på sig,
fick hon sina grannar att lemna plats och nu stod hon
bredvid mannen, som småleende utsträckte handen.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:31:51 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/efcefter/2/0251.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free