Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ett besvuret hederslöfte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Det förstås. Men Hulda är underlig. Jag
fruktar... »
»Det gör jag också.»
Inkomna i barnens rum, befans den yngste af
små-herrarne, herr Liss, just på väg att i ny
toalettuppsättning springa in till morföräldrarna och den sexårige,
äldste stod orörlig, som en liten staty, framför ett bord
med en uppslagen bilderbok, som han ej såg på.
»Är det sant, att du också blir ond på mig,
farbror?» frågade han, i det han med framskjuten
underläpp, men ganska fast hållning, gick ett par steg emot
sin förmyndare.
»Du vet väl, att jag icke blir ond, utan ledsen,
om du handlar orätt. Kom hit, mitt barn,» grefven
satte sig, »och säg mig nu huru det var!»
Gossen kom genast och såg så kärleksfullt på Detlof,
att denne hade mycket svårt att visa sig afmätt och
allvarlig.
»Mamma säger, att jag ej begärt lof. Men jag
begärde det. Jaha!»
»Nå, hvad fick du då för svar?»
»Mamma smekte mig på pannan och sade: ’Gå
och lek, min gosse, men stör mig icke’.»
»Nå, säg mig nu — jag vet att du icke glömt min
försäkran, att den, som vill blifva en fullt hederlig man,
aldrig sätter fläck på sig sjelf genom en osanning —
säg mig, om du trodde, att din mor med de orden
gifvit dig lof att gå med Petter till slåttern?»
»Nej, det trodde jag inte. Men jag tyckte det var
detsamma hvar jag lekte.»
»Och du frågade ej om igen?»
»Nej.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
