Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
December och julen gingo till ända, januari kom och
med den baron Max.
Konsulinnan njöt en triumf, då baron Max, utom
sig av förtjusning, lyssnade till Evelyns tjusande sång
och såg henne, ehuru alltid med en anstrykning av
barnslig blyghet, icke blott svara, utan även ställa
några små frågor till honom. Men när baronen, efter att
behörigen hava komplimenterat konsulinnan, gick
fram till Constance och sade henne några varma ord
över hennes möda med Evelyn, och Constance
rodnande svarade: »Hur kan herr baron tilltro mig att
ha åstadkommit ett sådant underverk... magister av
Carleborg har äran därav!» då rodnade ej längre
baronens kind av glädje: den bleknade av fruktan, och
längre fram, då han själv kunde skönja det välde
Justus av Carleborg utövade över sin lärjunge, bleknade
han av smärta.
»Men», sade han för sig själv, »här är ingen tid att
förlora... jag har redan dröjt alltför länge.»
Nu kom baron Max åter varje dag till Örnvik och
dröjde där kvar till och med över flera dagar. Han
bevakade varje Justus’ blick och åtbörd, men fann
ingenting som kunde skrämma honom.
Emellertid avlupo helt och hållet fruktlöst alla hans
försök att träffa Evelyn ensam.
För att komma i åtnjutande av ett enskilt samtal,
nödgades slutligen baron Max, ehuru detta från
början icke varit hans avsikt, att först vända sig till
föräldrarna, och ju längre han kom i ämnet, desto
djupare och djupare neg konsulinnan, under det hon
rörd försäkrade, att hon trodde sig aldrig kunna få en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
