Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sådana, att min ära skulle, ja, så mycket vill jag säga,
brännmärkas om jag våldsamt kränkte dem! De fordra tid till
utveckling. När jag återkommer, skall jag ega rättighet
att tala vid din far, det hoppas jag med, säkerhet. Och du,
min dyra Alfhild, icke kan du en sekund lemna rum för
den tanken, att jag, med förmåga att borttaga hvarje
bekymmer från ditt hjerta, icke också skulle göra det. Jag vet
huru du måste lida och framfor allt såras af min vägran,
men hvad du lider kan icke göra dig djupare sorg, än den
jag erfar vid de förebråelser, jag nödgas göra mig, att hafva
indragit dig i dessa mörka förhållanden. O, Alfhild, Alfhild,
kan du förlåta mig, kan du öfverallt älska mig, då jag mot
min vilja, plågar dig så outsägligt?*
»Allt, Leiler, allt kan jag förlåta, allt kan jag lida, ty
ingen annan qvinna eger minsta del af ditt hjerta eller minsta
anspråk på din tro: dessa skatter äro mina.»
En mörk sky gick öfver arkitektens panna, en stark
glöd lågade på hans ansigte, men han lutade sig mot Alfhilds
axel och hviskade: »Du ädla, du hängifna, åt dig, åt dig
ensam och uteslutande inviger jag hela mitt lif. Din känsla
är kärlek... så skall qvinnan älska .. . åtminstone dm,
hvars hjerta klappar för mig!»
Och Alfhild var salig. Sådana ord från lians läppar
uppfylde henne med brinnande hänförelse. Allt var då lätt,
allt kunde hon fördraga.
Sådan är qvinnan i allmänhet, att det af den man,
hon älskar, blott behöfs en aning af ånger öfver de qval,
han tillfogat eller tillfogar henne — och hon glömmer icke
allenast, utan hon är sjelf den första att bjuda honom tröst,
att bjuda honom taga sitt hjerteblod, om det kan gagna
honom.
De dagar, som återstodo mellan denna och afresan,
höll Alfhild sig tapper. Leiler skulle se, att hon var stark.
Hon ombestyrde allt med största sjelfbeherskning och kom
aldrig till bordet med förgråtna ögon. Men sista morgonen
ville det ej lyckas, att qväfva den heta smärtans utbrott, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
