Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
medlande. »Utseendet var helt och hållet emot dig, då en
norrman, som gästade här, berättade oss om ditt.. . ditt
giftermål... Du bör minnas, att hvarken denne eller min
far hade den ringaste aning om hvad du nu förtrott mig.
Och utom dess, o, Leiler, såsom det nu en gång är...»
»Ja, såsom det en gång är», ifylde arkitekten, »så
bör han väl taga skäl. Tre år äro ju ingen evighet. Vi
äro begge unga, och under denna tid vill jag dessutom så
mycket vistas i Sverige, att min Alfhild ej skall hinna med
att låta några mörka griller slå rot i hjertat och der qväfva
frön, som en gång skola skjuta upp och blomstra i förnyad
färgprakt, när de fasta band slutligen knytas, hvilka redan nu
för tid och evighet förena våra själar.»
»Ack, Leiler», svarade Alfhild, »då den tiden kommer,
är mycket förändradt. Jag kan, o förlåt mig det, jag kan
omöjligt förlikas med den grymma tanken, att hafva vunnit
min lycka på min ädla medtäflarinnas bekostnad. Leiler,
jag besvär dig, tala ej mera så! Jag bäfvar för dessa
förhållanden; de omtöckna mitt förstånd, och kärleken är en
allt för partisk känsla att här ensam kunna fälla utslaget.»
»Hvilket utslag?» frågade Leiler, och hans läppar darrade
märkbart. »Hvad menar du?»
»Jag menar, Leiler, att vi icke nu böra tänka på en
förbindelse, som vi ej ens hafva rättighet att omtala. Låt
det bero af framtiden; den utvecklar sjelf hvad den bär i
sitt sköte, men med djerf hand böra vi ej lyfta täckelset
och derigenom betunga våra hjertan och samveten med en
större skuld, än den de redan hafva. Låt allt vara som
det aldrig funnits, intill dess du är fri och åter har rättighet
att tala om kärlek.»
»Min Alfhild, nu är du ett rigtigt barn?» sade arkitekten,
under det han smekande och ömt lekte med hennes lockar.
»Låta allt vara som det aldrig funnits? Det är ju både
omöjligt och otänkbart. Jag eger din tro, du eger min, de
tre åren förgå och med jublande fröjd kallar jag dig sedan
min, min inför Gud och menniskor.»
Kyrkoinvigningen I, 15
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
