Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det var Josefina, som sakta kommit in genom
kyrkogårdsporten, för att med några friska rosor smycka den
hädangångnas hvilorum.
»God afton, kära Josefina! sade Arve i en ton, som
klingade välgörande ljuf för den öfvergifnas hjerta. »Stör jag,
så går jag strax.»
»Amman var ju alltid mammas vän!» svarade hon
sakta oeh lutade sig ned mot grafven.
Arve, som tydde det obestämda svaret efter sin egen
önskan, stannade qvar; och då Josefina fullgjort sitt vackra,
men smärtfulla åliggande, följdes de tysta åt från
kyrkogården och nedåt gatan, vid hvars slut den unga flickan bodde
i det lilla gula huset.
»Stackars Josefina», började Arve, »har Josefina ännu
tänkt på någon tillflyktsort, har ingen lägenhet yppat sig?»
»Nej, jag har frågat efter i flera hus, men de behöfva
ingen sömmerska och tro ej, att jag kan uträtta något
annat.»
Arve suckade. Han led med Josefina, hvilken strax
derefter återtog: »Ja, nog är det tungt och bittert att
öfver-allt mötas af tvetydigt medlidande och ändå öfverallt få Aej.
Jag måste dock finna mig: knot och klagan förbättra icke
mitt läge. Jag ärnar derföre, utan att vidare öda tid på
förfrågningar om kondition, fortsätta mitt arbete på egen
hand.»
»Men Josefina är så ung ännu att lefva ensam.»
Ett matt, smärtsamt leende på flickans bleka läppar
tolkade hennes öfvertygelse, att det, hvad hennes ungdom
beträffade, icke hade någon fara. Hon hade aldrig lefvat
ungdomens vår, och redan vid ännu icke fylda tjugu års
ålder tvinade hon i vinterlig kyla. De matta ögonen
strålade ej af lefnadslust, de magra, bleka kinderna hade aldrig
egt rosor. Blott själen egde ungdomlig friskhet i förmåga
att känna och lida.
Arve var ingen smickrare. Ehuru han visserligen för
sin del fann, att Josefina var behagligare än hon sjelf tycktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
