Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Del 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
som karakteriserar honom både som menniska och utöfvare
af det kall han bekläder. Är det en vek, intetsägande röst,
som har samma accent hvilken begagnas i sällskapsrummet,
då är det en hjertans beskedlig, troligen äfven en hederlig
karl, men vi förmoda då, att han saknar nerv och kraft;
och ehuru ingenting kan vara vidrigare än att höra en
manlig röst höja sig till den gränslinie, från hvilken den
öfver-går till stormande skrik, så linnes deremot ingenting, som
så afgjordt påtrycker personligheten sjelf en pregel af yttre
värdighet som den manliga röstens egna, efter förhållandena
lämpade vexlingar.
Jaktlöjtnantens röst hade ett för hans kinkiga befattning
mycket lämpligt uttryck, och vid det flämtande sken, som
bröt sig mot den nattliga dimman, sågs hans resliga och
smidiga gestalt, med lyktan i hand, fördelaktigt höja sig öfver
den andre personen, till hvilken han hviskade ett par ord.
Denne person, den sist ankomne jaktkarlen, var en liten
rörlig figur, hvilken såg ut att ega hvad man kallar både
näbb och klor. Hans blick förrådde det öfvade ögat, som
temligen säkert slår hed på sitt rof, men hans sätt att bete
sig röjde äfven vana vid lydnad för sin förmans vink.
Den unge jaktlöjtnanten, Arvid Amman, hvilken läsaren
anträffar på den farliga post, som hans värdige fader en
gång beklädde, gick med lyktan ett par steg framåt,
hvarvid han bemödade sig att hålla den så, att den så klart
som möjligt upplyste föremålen.
Hans första blick föll på kapten Rosenberg, till hvilken
han äfven vände sig och yttrade: »Hvem har jag den äran
att träffa i detta så egna aftonsällskap?»
»Mitt namn är Rosenberg!» svarade vår kapten med
den käckhet, som han alltid fann för godt att antaga mot
de hatade tullsnokame. »Jag för skonerten, som ligger här
utanföre, tillhörande kapten Birger Haraldsson, och finner
för min del ett litet oskyldigt fisknöje mindre ’eget’ än ett
så oförmodadt afbrott deri. Jag skulle också ha trott, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
