Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första kapitlet af “Væ Victis“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Släktingarna äro ursinniga på den oförskämde pojken
ocli förargade öfver Katerina Ivanovnas oförlåtliga
svaghet, men det är ingenting att göra åt den saken.
Slutligen uppträder en polack, som lyckas finna nåd
för den unge herrns ögon, och åt honom arrendera
de ut egendomen.
Mor och son flytta till Petersburg. Nu följa
några lugna, lyckliga år. Fastän de icke vilja erkänna
det för sig själfva, andas de båda två lättare och
friare, än de någonsin gjorde under faderns lifstid.
Katerina Ivanovna var af hela sitt hjärta fäst vid
mannen, men till följd af den stora skillnaden i ålder
dem emellan hade hon under hela deras samlif känt
rädsla och skygghet för honom. Hon hade aldrig
fått utveckla sig, aldrig lefva för sig själf, för sin
egen glädje. Nu randas för henne som en andra
ungdom. Hennes förhållande till sonen är nästan
kamratlikt, snarare som en systers än en moders till
sin son. De läsa tillsammans, gå tillsammans på
teatern om kvällarna; hos honom vakna litterära
anlag; ett par af hans dikter ha blifvit tryckta i en
tidning, och i hufvudet har han planen till ett drama
och en roman i tre delar.
Alexej Stepanovitsch påminner sig från denna
tid en dag, då han kom hem från föreläsningen och
hos modern träffade en smärt ung flicka i enkel
svart klädning, — en seminarieelev. »Känner du
inte igen din gamla lekkamrat, Aljoscha?» sade
modern leende. »Det här är Mascha Lenjef, vår lilla
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
