Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Egypten i dess förhållande till Palestina.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tornbyggnaden i Babel, hvarför jag ej närmare inlåter mig därpå,
men direkt öfvergår till sägnen om syndafloden. Om denna
meddela de assyriska lertaflorna en mycket utförlig
berättelse. Dr E. Tegnér har i sin intressanta skrift: Ninives
och Babylons kilskrifter[1] (sid. 103 och följ.) lemnat
öfversättning af hit hörande kilskrifttext och försett den med
anmärkningar, hvaraf klart framgår, att den judiska och
de assyriskt-babyloniska sägnerna om syndafloden
öfverensstämma icke blott i hufvuddragen, utan äfven i detaljerna.
Här är ej stället att gifva öfversättningar af
assyriskt-babyloniska kilinskrifter. Jag har blott velat antyda, att
stor öfverensstämmelse förefinnes mellan deras och bibelns
berättelse om verldens och människoslägtets upphof och
äldsta tillstånd. Denna öfverensstämmelse vittnar om
enhet i föreställningar, om att judar, assyrier och babylonier
och sannolikt äfven andra västasiatiska folk tillhörde en
och samma kulturkrets. Man har uppvisat åtminstone en
väsentlig olikhet, i det nämligen judarnas religion var
monoteistisk, medan de öfriga folkens var polyteistisk. Det
är ganska riktigt, att judarna, om än icke monoteismen
var ursprunglig hos dem, dock utvecklade den med sådan
bestämdhet, konsekvens och ihärdighet, att de synas hafva
haft den verldshistoriska uppgiften att häfda läran om en
enda gud. Men likasom föreställningen om flere gudar
(Elohim) icke har varit judarna främmande, så ser det ut
som om de polyteistiska assyrierna och babylonierna icke
häller hafva varit främmande för föreställningen om en
enda gud; G. Smith säger nämligen i ofvan nämnda bok
(sid. 80): »Denna lertafla är fragment af ett tal, som
gudomen ställer till den nyss skapade människan om dess
pligter mot gud, och det är rätt anmärkningsvärdt, att,
medan olika gudar äro nämnda vid namn i andra delar af
berättelsen, här blott en enda gud nämnes, och det helt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
