Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
58
Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
är osinligt. Dessa yttringar förutsätta en högre princip hos
meni-skan, ur hvilken de framgå, en princip, som till sjelfva arten är
skild från allt sinligt. Detta är förnuftets eller det förnuftiga
lifvets aktuella framträdande hos menniskan.
Men oaktadt förnuftet framträder sist i utvecklingsordningen
eller efter sina verkningar, så har det dock varit närvarande och
verksamt under hela menniskans utveckling, ja redan i moderlifvet,
ehuru på omärkbart eller potentielt sätt. Det har varit närvarande
såsom den substantiella och sammanhållande enheten i hela
menniskans mångfald, i hela mångfalden af hennes krafter, förmögenheter
och funktioner. Det har vidare varit närvarande såsom den grund,
som har verkat hela menniskans utveckling, den lag, som har ledt
utvecklingen, och det ändamål, hvartill utvecklingen har syftat.
Förnuftet är sålunda ursprungligt i begreppet, ehuru det för
menniskan framträder sist i tiden, och är derför hennes causa finalis.
Måste nu icke detta förnuft vara någonting i sig sjelft, i sin
ursprunglighet och sanning? Iluru skulle förnuftet kunna vara för
menniskan eller stå i förhållande till hennes utveckling såsom dess
grund, lag och ändamål, om det icke först i begreppet vore och vore
någonting i sig sjelft? Men är förnuftet i sig sjelft verkligt, måste
det då icke vara menniskans ursprungliga och sanna väsen, det
väsen, genom hvilket hon eger sammanhang med Gud och en osinlig
verld, och hvilket hon äfven, sedan hon har kommit till medvetande
för sig sjelf, har att ined frihet upptaga i sin vilja såsom princip
för sina handlingar och såsom det praktiska ändamål, hvilket hon
under sitt tidslif bör för sig sjelf förverkliga? Och då allt
tillvarande på samma grund som menniskan jemväl måste hafva ett
ursprungligt väsen, som likaledes är i sig sjelft verkligt, måste icke
alla dessa väsenden ega sammanhang eller bestämma hvarandra så,
att de utgöra ett enda system af väsenden eller en osinlig organism,
hos hvilken momenterna innehållas i hvarandra, på samma sätt som
de lefvande organerna ingå i hvarandra och i den organism, hvars
organer de äro? Vi kunna ju icke tänka ett fullkomligt
sammanhang under någon annan form än såsom system eller organism, som
är tänkandets egen form. Och måste nu icke alla dessa väsenden
äfven förnimmas af Gud och detta på fullkomligt sätt eller så, som
de äro i sig sjelfva? Men förnimmas dessa väsenden af Gud, så
ingå de i hans sjelfmedvetande eller förnuft och äro följaktligen
hans tankar, hans materiala bestämningar eller ideer. Och då
ursprungligen ingenting annat är än Gud och hans med sina objekt
identiska ideer, så måste detta ock vara det ursprungliga föremålet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
