Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
60 Om den lioströmska filosofiens förhållande till den Kautiska.
För det första ha vi ett formelt fel att anmärka vid denna
Kants argumentation. Om man ställer sig på den ståndpunkt, som
Kant här intager i uppfattningen af själens väsen, nemligen att det
innehåller grader, så följer deraf, att inan i tankeri väl kan komma till
mindre och mindre grader, men icke till ett icke-varande, emedan
graderna, såsom äfven deras form tiden, äro empiriskt oändliga. Hvarje
grad innehåller sålunda sjelf en oändlighet af grader in infinituin. Kant
gör sig följaktligen skyldig till ett språng i bevisningen, då han säger,
att man genom oändliga grader skulle komma till ett icke-varande.
Dessa grader fortgå i det gränslösa, emedan de äro oändliga. Men
vidare befinnes denna Kants argumentation vara förfelad helt och hållet,
om man fasthåller, att själens substantialitet, hennes sjelfmedvetande
och förnuftiga väsen, är af rent osinlig art och derför äfven måste
utesluta hvarje intensiv storhet eller grad, som endast kan tillkomma
det i tiden varande, som är ändligt och sinligt. Det osinliga är
det, hvaraf allt ändligt och timligt ytterst är grad, men
innehåller sjelft inga grader, som kunde aftaga och upphöra. Eller:
menniskan har sitt ursprungliga och sanna väsen i Gud, som är oförgänglig
och evig, hvilket följaktligen äfven måste gälla om hans innehåll eller
bestämningar. Boström har visat, såsom äfven vi här ofvan hafva
sökt ådagalägga, att menniskans ursprungliga och sanna lif är Guds
lif i henne och att Guds lif i menniskan är hennes eget
ursprungliga och sanna lif, och häraf följer, att själen till sitt väsen är
oupp-löslig eller oförstörbar. Kants här ofvan återgifna anmärkning inot
ett i sig sjelft giltigt bevis för själens odödlighet grundar sig endast
på en empirisk uppfattning af menniskans väsen, hvarigenom det
fattas i analogi med det, som är sinligt och timligt.
Vi gå nu att bestämma, huru den boströniska filosofien förhåller
sig till den kantiska i praktiskt afseende. Kant är den praktiska
filosofiens grundläggare inom den moderna tiden. Hvad som fore
Kant var gjordt inom den praktiska filosofien kan endast räknas till
förberedelser för en praktisk filosofi eller till inledande
undersökningar, genom hvilka behofvet af en praktisk filosofi gjordes känbart,
men icke mer. Före Kant föll normen för menniskans lif eller det
högsta goda till en början utom menniskan; men det goda blef nu
oåtkomligt eller otillgängligt för hennes vilja. Viljan kan, lika litet
som den teoretiska förmågan, gå utom sig sjelf och göra sig delaktig
af något, som faller utom hennes väsen. Dessutom: äfven om ett
sådant godt kunde visas ega verklighet, så kan det icke, huru
guddomligt och absolut det än i sig sjelft är, blifva föremål för något
intresse från menniskans sida eller blifva hennes goda. Menniskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
