Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sjunde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tillsammans ... då jag åter blir i tillfälle att skaffa flickorna mången glad stund, blir jag mottagen med öppna armar, och vi få inte brist på gäster vid våra tillställningar. Vi komma att ta’ en smula högre entré... kavaljerer och damer kvittar det nog lika, men för oss gör det mycket... till en början få vi skulderna betäckta och sedan reda vi oss småningom igen...»
Det var länge sedan Emelie hört så uppmuntrande ord och fina rosor spirade härvid upp på hennes kinder. Med ett barns oerfarenhet tog hon allt för kontant och reflekterade icke över att systern i hast blivit så glad och förtröstansfull.
Fastän Hanna ännu satt spjelkad och man talat om det hon ännu i många månader skulle behöva stödja sig mot käpp, så tyckte Emelie sig redan se henne i dansen samt började för sin del göra beräkningar, i vilka en ny klänning avhandlades som särdeles behövlig.
»Den jag bär är urvuxen», sade hon mitt emellan leende och tårar, »och mina fula kängor sedan... Lydia skrattade i går åt mig och kallade mig ’storken’, och hon hade inte så orätt... Jag har nästan fruktat, att vi alltid skulle få ha’ det så här svårt», fortfor hon och såg upp med blickar, som tindrade likt blåaktiga stjärnor, »och jag har ibland tyckt, att det låg liksom en sten över mitt bröst... det har varit så förfärligt att inte kunna hjälpa.»
»Du skall få en fin klänning och ett nätt ytterplagg... du får själv välja ut vilka tyger du bäst tycker om och så...»
»Kan du tänka dig, Hanna», ropade fru Högqvist i det hon häftigt ryckte upp dörren, »kan du tänka dig, att vår värd nekar ta’ emot några avbetalningar... det skall vara hela hyran, eljes måste vi flytta...»
Hanna kände liksom hon fått en kall dusch över sig och Emelie, som mitt under det hon höll på att bygga trevliga luftslott blivit störtad ned i en obehaglig verklighet, såg nästan förskrämd bort från den ena till den andra.
»Det reder sig väl» sade Hanna, som sökte ge sitt ansikte ett sorglöst uttryck. »Jag vill tala med värden... mamma kan ju vid tillfälle be honom titta hit.»
»Du talar precis som om dina ord gällde något.»
»Jag hoppas det...»
»Du tänker lova honom guld och gröna skogar, kära Hanna, men härvidlag gälla endast kontanter. Tror du inte, jag sökt klarera saken, när jag vet varom frågan gäller?... Men han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
