Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vaxduk, under det direktören i spetsen för resenärerna, i höjden av lyx, skramlade åstad i en gammal rankig berlinare.
Vad som gav dessa resor ett särskilt behag var den prägel av vänskaplighet, varmed man tycktes betrakta varandra. Begäret att i konstnärligt hänseende överglänsa och överbjuda varandra gav i städerna anledning till mången intrig, som väl icke utagerades på scenen, men som det oaktat kunde vara rätt effektfull och vanligtvis rörde sig kring utdelningen av de mera framstående rollerna. Dylika stridigheter voro under färden liksom bortglömda; och fastän mamsell Rosalinda Blom, första älskarinnan vid herr Berggrens teater, höjt sina rundade axlar samt frågat hovsektern: »varför han, i himmelens namn, hade engagerat Emelie och Malla?» på vilken fråga han artigt hade svarat, »att det ej var lätt att finna någon förmåga, som tävlade med hennes» — en omöjlighet, varmed hon kanske icke var missbelåten, ty hon hade sänt herr Berggren ett av sina mest tjusande småleenden — så tycktes dock, fastän hon som sagt obarmhärtigt gycklat över flickornas tafatta uppträdande, dessa anmärkningar liksom mycket annat vara förgätna, när sällskapet stormade vid gästgivarhållen.
Där samlades man i en trevlig stämning av jämlikhet, skämtade ystert och nästan harmlöst med varandra, och mången gång, för omväxlings skull, under väntan på skjutsombyte, tog man sig till och med en liten sväng. Rosalinda Blom kunde då ofta fatta Emelies arm och glättigt språka om ett och annat samt förtro henne, att hon när som helst kunde bli en av ’de kungliga’. Detta skulle dock vara att totalt störta hovsektern, som, om hon lämnade honom, kanske skulle begå självmord. Hon ville icke utsätta honom för ett så tragiskt slut, därtill var hon alltför ömsint och det var ännu en orsak som höll henne tillbaka — hon skulle kanske aldrig vid någon annan scen finna en så utmärkt medspelare som herr Hartman. Härpå hugnade hon första älskaren med uppmärksamheten att servera honom någon läckerbit, innan man bland sällskapet hunnit roffa den åt sig, varefter hon, med det stolta behag, som gjorde henne så oemotståndlig, då hon uppträdde i någon storartad riddarpjäs, vandrade över golvet för att börja samspråka med Malla eller andra nästan lika obetydliga personer.
Här i detta glada vimmel var hovsektern icke längre en mästrande teaterdirektör. Visserligen höll han, såsom det ägnade och anstod honom, på sitt värde och hans hållning var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
