Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sextonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
han välment att språka om en mängd ämnen, som icke det ringaste rörde sjukdom och död. Men fastän den unga flickan tycktes lyssna till hans skämt, hade hon icke släppt ur tankarna den hastigt bortryckte barndomsvännen, och då hon strax efter hemkomsten ätit middag, skyndade hon upp till den lilla vindskammaren för att ännu en gång genomögna Marias brev. Omedelbart därpå sökte hon, i en lång skrivelse, skildra sitt deltagande och härunder kom hon allt livligare ihåg det förgångna.
Hon tyckte sig återse sitt barndomshem med dess sönderrivna tapeter och rankiga möbler samt den brist och otrevnad, i vilken hon växt upp.
Och som en himmelsvid skillnad fru Werners prydliga vindskupa med solljus, fågelsång, blommande krukväxter och vitskimrande gardiner — ett fattigt hem även detta.
Förr visste hon endast, att hon hade trifts däruppe så väl — nu visste hon varför. Hon hade lärt sig göra jämförelser.
Huru hade hon icke från de vilda lekarne på gator och gränder, gnabbet och stojet på teatrarne skyndat till de stilla lekarna med dockor uppe hos Werners. Och höjden av fröjd — familjens söndagsutflykter, då hon tillsammans med Fritz strövat genom ängar och grönskande parker, där sommarblomstret spridde honungsdoft omkring sig.
Borta, allt borta!
»Olycka och sorg hade drabbat hennes kära och hon kunde icke finna några ord till tröst», så hade hon slutat sin skrivelse och hon lutade nu ansiktet mot sina händer, som hon höll korslagda på bordet framför sig. Hon var medveten om vilken förlust hon själv hade gjort, ty mitt upp i sorg och olycka skulle Marie och fru Werner, genom den rike släktingen, komma i bättre omständigheter och Emelie skulle kanske aldrig återse sin gamla beskyddarinna.
»Du är skapad att dränka dig... felas dig vatten, har du lyckligtvis tårar till hands», anmärkte Malla, som i detsamma gläntade på dörren för att ropa Emelie att komma ned till bersån, där man väntade med kaffe.
»Låt mig vara!»
»Tror du inte, att jag hörde dig i går kväll, där du låg och grät och vred och vände dig.» Malla steg härvid fram ur dörramen. »Jag var alldeles för sömnig och lat att då språka med dig... för resten tänkte jag: hon må gärna hållas, desto
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
