- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
160

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tjuguandra kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Hanna mången gång för sig själv, när hon ensam i den gemensamma enkla kammaren väntade på systern. Men fru Högqvist tyckte om att på morgonen höra beskrivningen på alla de rariteter man bjudit, de erövringar hon gjort och den uppmärksamhet, man ägnat henne.

»Men Emelie skulle ändå inte få vara så mycket med», kunde Hanna en gång icke underlåta att säga Lydia, som en natt sovit tillsammans med de båda systrarna. »Hon blir alldeles utvakad och förstörd.»

»Ser jag utvakad ut?» Och Emelie vände mot de båda flickorna sitt friska och strålande ansikte.

»Du borde i alla fall inte leva så där i sus och dus.»

»Låt henne då gå i kloster», skämtade Lydia. »Mamma är minsann så nogräknad», tillade hon och höjde ögonbrynen samt snörpte på munnen, »hon skulle inte tillåta mig något som är opassande... men hon förstår naturligtvis, att man får ta’ seden, dit man kommer... man får tjuta med ulvarna...»

»Också med sådant där ’tjut’ får det vara en måtta.»

»Var det kanske meningen att Emelie skulle gälla för ett dygdemönster?» tänkte Lydia, då hon med en gäckande blick såg bort till den unga flickan: »detta var en utmärkelse, som man kanske lätt nog skulle kunna ta’ ifrån henne», men högt sade hon: »Ja, ni känner nog hur det kan gå till, Hanna... ni har ju själv varit så mycket med ...»

Hanna blev blossande röd. »Ja», inföll hon sträft, »det är den egna erfarenheten, som gör, att jag manar till försiktighet...»

»Ack, ingen kan vara mera försiktig än mamma; så länge hon inte gör några anmärkningar, så roar jag mig i all fröjd och gamman...»

»Mamma mig hit och mamma mig dit», muttrade Hanna otydligt mellan tänderna. Hon hade under tiden blivit bekant med den värda frun, som sysselsatte sig med klädsömnad och hela dagen slamrade med sina kunder eller stod i trapporna och förde skvaller med hyresgästernas tjänstepersonal, men var tämligen stum i sin dotters sällskap, för vilken hon tycktes hysa en viss respekt. Sin nimbus som en förståndig mor hade hon helt och hållet förlorat, och Hanna började till och med tro, att hennes grundsatser nästan vore av samma halt som hennes eget livs upphov samt att hon, för erhållna fördelar, vore benägen att blunda för vilka oförsiktigheter och förseelser som helst.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0160.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free