- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
304

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtionde kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Han sjönk med en åtbörd av trötthet ned på en stol. »Jag vet att du varit så snäll och låtit höra efter mig, men...» han avbröt sig och med en snyftning gömde han ansiktet mot sina händer. »Jag skulle kanske inte kommit nu heller, om jag inte varit alldeles förbi...»

»Ack, Jean, skall det då aldrig bli bättre!... Du, som jag håller så kär», återtog hon på det ljuva och milda sätt, varmed hon talade till dem hon älskade, »du, som ingett mig så stora och berättigade förhoppningar, hur har du väl förverkligat dessa... hur har du besvarat min kärlek... Nej, nej, gå inte!... Det är inte några förebråelser, det är endast deltagande som trängt dessa ord till mina läppar... Sätt dig här bredvid mig... kom närmare... du vill ju ha förtroende till mig...»

»Och du avskyr mig då inte... höljd i lumpor som jag är!... Efter att ha så som jag svikit alla dina förhoppningar», fortfor han högljutt snyftande, »efter att ha så som jag missbrukat din godhet...»

»Jean», avbröt hon på detta halft känsliga och halft glättiga sätt, som var henne eget. »Jag hade nog hellre sett, att du uppvaktat mig klädd i svart frack och vit halsduk än i den där landsvägskostymen», hon drog ett djupt andedrag, kvävande sin egen sinnesrörelse och framför allt angelägen att inte alltför häftigt uppröra brodern, som, med en försupen människas svaghet, skälvde lik en frossjuk, där han satt hopkrupen och eländig. »Det är inte om det förgångna eller vad som kunde ha varit, som jag önskat tala med dig... utan om framtiden, om det kommande.»

»Det finns ingen framtid för mig», sade han bittert, »här... vem skulle väl kunna använda eller ha förtroende till mig?»

»Det är inte heller här... det är långt borta härifrån... Några vänner, som intressera sig för dig, ha tillrått mig att bekosta en resa för dig till Amerika... Där, under nya förhållanden, skall du kanske kunna skapa dig en framtid... Det är mer än en, vilken förolyckats här, som där övervunnit alla svårigheter och...»

»Svårigheten är att övervinna sig själv och du känner min svaghet», inföll han, »men lika gott, var som helst utom här... ja, jag längtar bort... ju längre, ju bättre!» Han stirrade några sekunder med orörlig blick framför sig, därpå livades hans slappa anletsdrag. »Emmy lilla», sade han med det gamla skämtsamma tonfallet. »Jag reser... det skall bli roligt att se sig

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 11:33:13 2019 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/emelie/0304.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free