- Project Runeberg -  Emelie Högqvist : romantiserad skildring /
319

(1915) [MARC] Author: Sara Pfeiffer
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fyrtioandra kapitlet - Fyrtiotredje kapitlet

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


»Fullmakten är bra att ha», inföll Emelie, »men några penningar får ni inte ta ut, Lars.» Hon hade åter intagit sin plats, hennes ansikte var blekt, och i det hon häftigt knäppte tillsammans sina händer, fortfor hon: »Ni måste köpa igen huset åt henne... ni måste tillåta mig att lämna er medel härtill!... Så allvarlig ni ser ut, Lars... har ni något häremot? Men», tillade hon dröjande, »om en orättfärdig offrar sin skärv för att hjälpa en medmänniska, tror ni, att Han, som förbarmade sig över Magdalena, tror ni, att Han skulle stöta bort hennes hand?»

»Vad är väl jag, att jag skulle döma», sade han sakta och milt. »I den store Försonarens namn tar jag emot er gåva, Emelie... Herren give er sin frid!»

Han öppnade sina händer som till en välsignelse och hon böjde sitt huvud.

*


FYRTIOTREDJE KAPITLET.



Ynglingen och flickan hade en gång lekt tillsammans.

Men det glada kamratskapet var i detta ögonblick glömt av dem båda.

Han var nu en man, en förkunnare av Kristi lära och med en känsla av den frid han bjudit över henne, satt hon tyst bredvid honom.

»Det var i en välsignad stund, som jag återsåg er, Lars», sade hon omsider. »Så lugn och lycklig har jag inte känt mig på länge... och därtill... ja, jag kan inte nog säga er, hur det gläder mig, att jag efter detta kan få tänka, det kamrerskans båda döttrar äga ett hem, det gamla hemmet, där jag själv en gång varit så lycklig... Det ligger kanske en smula egoism i min glädje», tillade hon med ett leende, »eftersom jag blandar mina egna hågkomster in i det hem, som vi skola söka till att bereda dem... men ni får ensam ordna allt... jag duger inte mycket till nu för tiden.

»Jag skulle så gärna», återtog hon efter en litet tveksam tystnad, »så gärna vilja återse mamsellerna Sivers... om...»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 22:20:12 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/emelie/0319.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free