I dag sken solen så där bedårande vacker som när jag väntar något gott och ärligt av mina medmänniskor. Jag har nämligen svårt att tro folk om lumpenhet, då solen skiner. Sol på snö och is, det betyder lycka.
Min rullgardin, en sån där blå bonddito, var neddragen, då jag vaknade, vilket gjorde att luften i min sängkammare blev mystiskt blå. Jag såg på klockan. Hon var halv åtta, och jag steg upp och stapplade på mina reumatiska ben fram till fönstret, drog i snöret, och nedanför låg min vackra gård i morgonljuset och skrek på sin ägare: - Hej, gamle gosse! Kom hit, kom med!
Min häst var redan utsläppt och gick omkring och skrapade i snön. Och kring honom hoppade den oförskämda och bortskämda taxen och ville arrangerar lek och morgonglädje.
Jag hörd genom den tunna väggen, att min pojke var vaken och sträckte på sig i lättjefull spänstlighet. Han är bara fem år gammal och har icke ännu aning om kärlek och löpgravar. För honom är livet en fest på solglödande snö med kälke och sparkstötting och välling och djärva dater. Och jag ropade tvärs igenom väggen: - är du skojig i dag?
- Jo, du! svarade han, och hans röst ljöd glad och hemskt skön i hans faders öron. O, du heliga ungdom! Sol över snö och gyllene morgonljus på mina berg och tallar. Måtte vi få leva länge tillsammans! Jag skall bana väg för dig - eller rättare - vi skola rusa fram tillsammans. Men jag skall lära mig av dig att bevara din ungdom! Den hänger i än! Den är efterhängsen. Måtte den fortfara med det! Jag är bara rädd för att i livets strider tappa min sentimentalitet, min bondska och småländska; jag är rädd för att bli affärsman - å, jag skulle vilja göra mitt liv till ett ständigt skänkande, till en fest för andra, men jag har ju inte råd. Jag måste bli kall och vaken och läsa markegångstaxan. Fy tusan! ånej - människan förändrar sig nog icke. Jag kommer nog att bevara mitt lätta sinne, böja litet kanske på kraniet, och låta stormen gå över.
Nu kom jag litet på sidan om saken. Jag klädde på mig, och medan jag klädde mig, studerade jag min häst, som vältade sig i snön och stundom satte i väg som en naturkraft i karriär - tills han gick fram till förstudörren för att få bröd och socker. Jag gick ned och gav honom det. Han ville följa mig in i salongen, men man kan ju aldrig vara säker - - -. Han stod kvar en stund och ruskade på sin isländska man, gav man en lång blick och begav sig bort för att klia sig mot ett äppelträd, som han utvalt till en station i livet. Sen försvann han nedåt havskanten.
Men jag klädde mig färdig och gick upp på utkiken, icke utan min zeisskikare. Därnere låg havet fullt av is, ända fram till Signildsskär på åland. Det var en sakta nordväst och Kvarkens is trängde på och fyllde ut havet. Närmast häråt funnos några öppna ställen, som lågo mörkblå emot den solbelysta isytan. Och i den mörka brunnarna rörde sig något. Jag tog kikaren - och si, det var alfågel och skrak och grisslor! Och längre ut lågo svarta avlånga punkter. Det var gråsäl med ungarna just färdiga att gå i sjön. Hade jag varit en rospigg, hade jag mått illa av den synen. Ty när en rospigg ser en gråsäl, vill han äga den, och nu fanns ingen möjlighet, ty isen varken bär eller brister.
Signildsskär hägrade högt över horisonten och Ekeröns posthusfönster glänste som förklarade. Jag kan icke förstå varför, ty solen stod i söder. Men på havet är mycket oförklarligt.
Jag tror att människors barn sällan få tillfälle att se något så vacker som det man ser från utkiken i Grisslehamn en solig dag, så vårisen följer de växlande strömmarna ute i ålands hav. över de knotiga tallarnas kronor och de vita bergen ser man minst halva horistonten. I norr stå Svartklubbens fyr och Understens fyr rakt upp ur isen och i nordost står Märket på finska sidan. Allt är glänsande vitt med guld av solen på och blå skuggor bland isbergen. Men skuggorna se ut som knivhugg. Och i vårsolens börjande värme hägrar allt och blir mäktigt och stort och höjande sig högt över människors små strider och funderingar.
Det blir så småningom natt. Min pojke sover efter hjältebragder på skare och isgata. Men jag sover inte. Månen går upp och sprutar blått ljus över snön. Plötsligt börjar det rassla i vildvinskelettet som täcker min veranda och mitt tak. Det bådar blåst och jag går ut på balkongen. Vinden har svängt åt fel håll - sjömansspråk - och jag ser en svart molnbank som börjar skymma stjärnorna i öster. Den stiger och det börjar susa i tallarna. än är halva valvet klart med stjärnor och fantasier in i den oändliga. Men med ett, med ens, sveper molnbanken över zenit och höljer mig och allt i torr snö som rasslar mot balkongens plåtgolv och lägger sig kornig på min mössa och mina axlar. Månen slöar till och bleknar, glor som ett sjukt öga och blinkar bakom de drivande skyarna. Och blåsten börjar tala sitt språk.
Vad en människa ändå är beroende av sådant! Nyss var allt lekande och gott och öppet milliarder mil utåt. Och nu sveper stormen över vajande granar och uppkäftiga tallar. Och spåren, som min pojke gick i dag, äro redan översnöade och borta. Det är icke lätt att sätta varaktiga spår efter sig på jordytan. Jag kan icke hjälpa att jag ser på det hela med dystrare ögon nu än förut, då solen sken.
O, alme Sol!
