- Project Runeberg -  Undersökningar om Enhet och Mångfald /
35

(1863) [MARC] Author: Pontus Wikner
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

&

falden blefve sedan modi af dessa. Hvad betyda na dessä
tvenne attributer hos substansen? Icke äro de att betrakta
såsom blott subjectiva uppfattningssätt af ett och samma.
Ty af tvenne olika subjectiva uppfattningssätt, d. ä. sådana
sätt att fatta, som endast bestämmas af de uppfattande
sub-jeeternas olikhet, kunna omöjligen begge vara sanna utan
åtminstone det ena måste vara falskt. De båda attributema
skulle alltså antingen ettdera eller båda vara falska
uppfattningar af sjelfva substansen. Men då frågas alltid: hvems
skulle denna falska uppfattning vara? Icke kan den vara
substansens egen, ty den måste, försåvidt den uppfattar sig
sjelf, uppfatta sig fullkomligt riktigt. Den måste då tillhöra
någon af dess modi. Men dessa äro i förhållande till det
hela endast försvinnande momenter, det rörliga hafvets
stigande och fallande vågor. Och med hvardera af dessa modi
skulle då uppfattningen, såsom denna, försvinna och öfvergå
i en annan. Men att substansens attributer skulle vara
falska eller att de från att vara dessa skulle kunna öfvergå i
andra, det var aldrig Spinozas mening. De äro då att fatta
objectivt men likväl såsom olika sidor af samma sak. Och
substansen äger icke allenast dessa, han äger oändliga
at-tributer, som af honom utgöra olika sidor. För alla dessa
utgör nu substansen enheten. Detta må nu visserligen gå
för sig, sålänge de begge attributema tanke och utsträckning
fattas såsom icke upphäfvande hvarandra. Detta är
emedlertid af Spinoza ett oberättigadt antagande. Ty om man
också ville medgifva honom, att t. ex. utsträckningens
begrepp följer ur substansens och således måste vara fritt från
all ändlighet och dermed följande motsägelse; så blir dock
den utsträckning, som vi hafva för ögonen, dermed icke
förklarad, eftersom den uppenbarligen äger en motsatt
karakter, och dock var det denna utsträckning, som skulle
förklaras. Taga vi deremot utsträckningen — såsom vi ju
måste göra — i den vanliga meningen af tillvaro i rummet; så
delar ju utsträckningen rummets karakter och rummets alla
motsägelser mot tanken, och vi måste med nödvändighet
antaga, att tanke och utsträckning upphäfva hvarandra. Ar

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Jan 9 02:28:21 2022 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/enhetomang/0043.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free