Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Naturhistoria - Första avdelningen: Djurriket - Människokroppens byggnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
med lukten gasformiga, med känseln fasta; synen lär
oss föremålens form och färg, hörseln rörelsen hos
deras smådelar.
Känselns säte är huden. Den består af två lager:
öfverhuden, som saknar nerver och blodkärl,
och läderhuden, som är särdeles rikt försedd
med sådana. Öfverhuden är olika färgad hos olika
människoraser: hvit hos kaukasiern, svart hos negern
o. s. v. I läderhuden sitta hår samt 2 slags körtlar:
talgkörtlar, hvilkas sekret (afsöndradt ämne) är
afsedt att göra huden smidig, och svettkörtlar, som
mynna ut i porer och ur hårkärlen bortföra öfverskott
af vatten. Närmast under huden ligger ett fettlager,
som af rundar kroppen och tillika bidrager till
kroppsvärmens kvarhållande. - En del nervtrådar sluta
med ansvällningar, känselkroppar, som äro talrikast,
där känseln är finast, t. ex. i fingerspetsarna.
Tungan är smaksinnets organ. I den slemhinna, som,
utgörande hudens fortsättning, betäcker munhålan och
tungan, finnas en mängd små upphöjningar, papiller,
hvilka innehålla grenspetsar af smaknerven. På
tungans rygg och spets äro dessa papiller talrikast,
och där har också smaken sitt förnämsta säte. Smaken
är föga utvecklad hos fåglar och kräldjur och tyckes
alldeles saknas hos lägre djur. Hos däggdjuren spelar
den däremot en viktig roll vid väljandet af föda.
Luktsinnets organ är näsan. Den består af 2
näsborrar, som hvardera hafva 3 inrullade benskifvor,
näsmusslorna, i hvilkas slemhinna luktnerverna
utbreda sig.
Vissa kroppar lukta, i det de af dunsta eller
öfvergå i gasform. Då gasen kommer i beröring med
luktnerverna, uppstår i dessas spetsar en retning,
som fortplantas till hjärnan. Vi förnimma då lukt.
- Hos rofdjur och idisslare är lukten ytterst
fin; den kan med skäl sägas hos dem (jämte
smaken) utgöra »en väktare vid ingången till
matsmältningskanalen.» Men äfven för oss
är lukten viktig: den lär oss att undvika platser,
där ruttnande ämnen alstra sjukdomsfrön.
Hörseln förmedlas genom örat. Då en kropp
försättes i dallring
- t. ex, en fiolsträng svänger af och an -
uppstår ett ljud. Därvid försättes den omgifvande
luften i vågformig rörelse liksom vattnet, då man
kastar en sten i en damm. Ljudvågorna, hvilka
röra sig med £n hastighet af 343 m. i sekunden,
uppsamlas af utörat, tränga genom hörselgängen
fram till trumhinnan och sätta denna i dallring.
Innanför trumhinnan ligger ett smalt rum, fylldt
med luft, kalladt trumhälan. Därefter följa snäckan
och labyrinten, i hvilka hörselnerven förgrenar
sig. Trumhålan står med ett rör i förbindelse med
bakre näsöppningarna. Ljudvågor intränga äfven
den vägen; därför öppnar man munnen, då man vill
höra riktigt noga. - Tvärs öfver trurnhålan sträcker
sig en rad af 4 små ben, hörselbenen. Med fina
muskler kunna dessa dragas åt sidan, hvarvid
örats hinnor spännas; detta sker, då ett svagt ljud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
