Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geologi - Jordens urtillstånd och första utveckling
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som smältan ur en masugn eller den ur en vulkan
framvällande lavaströmmen först stelnar på ytan, medan
massan i det inre ännu är i flytande tillstånd. Den
första fasta skorpan var naturligtvis ganska tunn
och kunde icke motstå den innanför varande smälta
flytande massans påtryckning, då denna utan tvifvel
var stadd i ständiga strömningar, utan remnade och
söndersprängdes, hvarvid den inre massan trängde upp
i sprickorna, utbredde sig öfver de fasta delarna,
i sin ordning stelnade och pä detta sätt förstärkte
afsvalningsskorpan. Vid fortgående afsvalning
sammandrogs denna, sprickor bildades, stycken
lössletos och förflyttades, nya smältmassor trängde
fram, med ett ord storartade förändringar försiggingo
på den jungfruliga jordytan.
»Och jorden var öde och tom, och mörker var på
djupet» heter det i bibelns skapelsehistoria. I
all sin korthet framställer detta stycke en bild af
förhållandet, sådant det bör hafva varit på jorden
närmast efter bildningen af afsvalningsskorpan. Icke
allenast luftens och vattnets beståndsdelar,
utan äfven en hel del andra ämnen förekommo då i
gasform och måste hafva bildat en för solstrålarna
ogenomtränglig molnmassa. Det bör hafva förflutit en
lång tid, innan vattnet i flytande form kunde afsätta
sig på den ännu starkt upphettade jordskorpan, och
först sedan detta åtminstone till någon del skett
och luften äfven blifvit befriad från andra ämnen
genom deras öfvergång i flytande tillstånd, kunde
solstrålarna genombryta töckenmassan och det »varda
ljus» på jorden. Af astronomernas undersökningar känna
vi, att Jupiter, efter alla tecken att döma, befinner
sig i ett tillstånd, som i mycket svarar emot den
här lämnade bilden af jordens urtillstånd. Jupiter är
icke fullt afsvalnad och omgifves i ekvatorstrakten af
ett tätt molntäcke, rikligt mättadt med vattengas och
andra gaser, som icke i flytande form kunna afsätta
sig på planetens upphettade yta. Dessa molnmassor äro
för öfrigt oupphörligt i rörelse, hvilket angifver,
att storartade förändringar försiggå på denna i
förhållande till jorden väldiga planet.
Jordens afsvalningsskorpa finnes säkerligen icke mera
till såsom sådan; den har varit utsatt for en hel del
förändringar, hvilka vi i det följande närmare komma
att taga i betraktande, och skulle några spillror
af densamma verkligen finnas i behåll i oförändradt
skick, hvilket man visserligen kan tänka sig vara
förhållandet inom djupare ned belägna delar af jorden,
så är det endast ringa sannolikhet för att något
mänskligt öga skall komma att se och igenkänna dem,
liksom hittills ingenting anträffats, som kunnat
säkert bestämmas såsom en lämning af detta första
hölje. Under jordens fortgående utbildning hafva
nämligen dess fasta delar ständigt varit utsatta
för inverkan af olika krafter och ombytt form och
utseende, ofta flere gånger.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
