Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
sig småningom det Joniska Athen och det doriska
Sparta till ledande makter hvar inom sin stam, sedan
deras inre förhållanden blifvit ordnade genom den
lagstiftning, som tillskrifves Lykurgos inom den
förra och Solon inom den senare staten.
Efter det grekiska krigare redan länge tagit del
i de österländska storrikenas strider, måste de
helleniska städerna i Mindre Asien först böja sig för
den lydiske Kroisos och sedan för hans besegrare,
den persiske Kyros. Som förut är nämndt, utbröt
efter tåget mot skyterna ett uppror, som kufvades
med blodig stränghet och slöt med det fordom så
mäktiga Miletos’ fullständiga undergång. I denna
strid hade bland andra äfven det ioniska Athen varit
inveckladt och ådrog sig därmed den persiske konungens
vrede. Dareios fattade nu det ödesdigra beslutet
att grundligt tukta grekerna, sedan de flesta af
deras stater vägrat att lämna hans sändebud jord och
vatten som tecken på sin underkastelse. Asiens och
Afrikas förnämsta folk lydde hans bud; nu återstod
att äfven lägga Europa under hans välde, och tanken
på ett hela världen omfattande rike synes vid denna
tid hafva stått klar för honom. Men han har äfven
insett vikten och vådan af det steg han ämnade taga;
ty grekerna voro ingalunda föraktliga fiender, och
så stor hade genom handel och kolonier deras makt
blifvit, att de utan bäfvan kunde upptaga kampen med
den väldige storkonungen. Olikheten i styrka var icke
på långt när så stor, som man nu vill föreställa sig
och som de grekiska häfdatecknarnes något färglagda
skildringar gifva vid handen; ty grekerna voro då
vida talrikare och mera utbredda än nu, på samma
gång deras inhemska odling redan kunde fullt upp
mäta sig med deras fienders. Deras största fara
låg uti splittringen i en mängd sinsemellan oeniga
småsamhällen, under det motståndarens hela väldiga
makt var samlad på en enda hand. Men denna brist blef
mer än uppvägd genom den fosterländska hänförelse,
som i de afgörande ögonblicken flammade upp hos de
många små stammarna och första gången läto dem med
allvar känna sig som ett enda folk.
Persernas första allvarliga angrepp gällde Athen,
som efter Miletos’ fall var de ioniska stammarnes
naturliga öfverhufvud. Men på slätten vid Marathon
blef den stora persiska hären fullkomligt slagen af
en vida mindre talrik athensk krigarskara, bland
hvars fältherrar Miltiades var den förnämste (490
f. Kr.). Den första faran var därmed lyckligt afvärjd;
men Dareios, som djupt kände nederlagets skymf, gjorde
nya rustningar för ett väldigt hämdetåg. Midt under
dessa rustningar afled han, och sonen Xerxes (485-465
f. Kr.) fick ej tid att fullfölja dem förr än efter
fem år. Men då drog han ut mot grekerna i spetsen för
en här, den största, som jorden ännu skådat. Det var
persiska rikets stora häruppbåd, som kallats under
vapen från alla delar af det ofantliga väldet för
att me<J ett slag göra slut på striden. Hären
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
