Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
216
tens eröfring var villkoret för Palestinas besittning;
men ett tåg, som konung Ludvig IX, kallad den helige,
af Frankrike 1248 företog dit, slöts med hans egen
fångenskap; och på ett nytt tåg dog han i Tunis
1270. Det var det sista större korståget, och 1291
föll de kristnas sista besittning i Palestina,
hamnstaden Ptolemais eller Akkon, i Egyptens
våld. Ehuru korstågens hufvudmål sålunda förfelades,
ledde de likväl for både väster- och österland till
högviktiga följder, som dock först i nästa tidsålder
skulle fullständigt visa sig.
Det heliga landet förblef dock ej korstågens
enda mål. På vida närmare håll hade kristenheten
fiender att bekämpa och land att vinna. I norden
voro väl nu skandinaverna kristnade, men de finska
och slavisk-lettiska folken öster och söder om
Östersjön voro ännu hedningar. Uppgiften att kristna
dem ålåg närmast nordens riken, som började vinna
stadga efter de slitningar den nya trons införande
framkallat. Norge hade efter befrielsen från Danmark
ett sekel af makt och storhet (1035-1135), hvarunder
det sökte utvidga sig åt svenska sidan, i Skotland
och Irland, men deltog ej i korstågen annat än
genom Sigurd jorsalafars (1103-1130) mera lysande
än följdrika tåg till Jerusalem och hans försök att
kristna det svenska Småland. Efter 1135 inträdde
en tid af gräslig inre förvirring, som genom de
olycksaliga riksdelningarna och arfsstriderna drefs
till sin höjd, intill dess konung Sverre (död 1202)
och hans sonson Håkon (död 1263) med kraftig hand
återställde rikets enhet. Danmark hade vid midten
af 1100-talet en dylik tid af söndring, hvarpå åter
följde en tid af storhet, då Valdemar den store
(1157-1182) med hjälp af biskop Absalon samlat riket
och sedan använde dess makt för att tukta de hedniska
venderna i Pommern och på ön Riigen, hvilka nu som
sjöröfvare trädde i vikingarnes fotspår. Hans söner
följde med framgång samma politik, och den yngre
Valdemar sejer (1202-1241) var på väg att grunda en
dansk stormakt, då han 1219 eröfrade och kristnade
Estland. Men han förlorade före sin död det mesta af
sina eröfringar, och därpå följde åter ett århundrade
af tvedräkt och inre svaghet. Sveriges konungar hade
äfven varit det hedna upsalatemplets öfverstepräster,
intill dess Olof skötkonung efter år 1000 lät döpa
sig. Sedan hans ätt utgått med hans söner, följde
äfven här en söndringstid af ej mindre än två hundra
år. De vidsträckta skattländer Sverige i heden
tid ägt bortom Östersjön hade nu gått förlorade,
och förbindelsen med Gårdarike hade upplösts genom
dettas anslutning till grekiska kyrkan; men under
denna tid lade dock Erik den helige (före 1160) i det
hedniska Finland grunden till ett nytt svenskt välde i
öster. Finlands eröfring och omvändelse fullföljdes,
sedan folkungaätten 1250 bestigit tronen och i trots
af alla brödrafejder dock bragt mera enhet och ordning
till stånd i riket. Birger jarl (död 1266), Stockholms
grundläggare, och Torkel Knutsson (omkring 1300) -
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
