Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
467
eller förmått tonsättaren att söka tonstyckets
väsentliga enhet annorstädes än inom det
musikaliska. Äfven i detta afseende kan sägas, att
en riktning i nutiden, den efter Liszt uppkallade
symfoniska dikten, representerar den mest materiella
ståndpunkten, emedan den ofta spränger den musikaliska
formen till förmån för ett symboliskt innehåll, utan
att detta innehåll ändå kommer till något tydligt
och öfvertygande uttryck.
Oomtvistligt är väl att naturljud kunna inspirera en
tonsättare till uppfinning af ett melodiskt motiv,
hvilket mer eller mindre är en efter-bildning af det
hörda naturljudet. Så berättas, att den gotländska
»allevalsen» uppstått efter åhörande af alfågelns
läte och att Beethoven fick det rytmiska motivet till
d-mollsonatens final däraf, att en häst galopperade
förbi hans fönster. Men denna efterbildning är dock
tydligen mera fri och själfskapande än en målares
ritning efter modell och kan icke jämföras med
denna. Och äfven om förebilder för melodiska fraser
kunna i ofullkomlig grad finnas i naturen, så finnas
däremot inga förebilder alls för tonkonstnärens
utarbetande af dessa fraser till ett större,
kombineradt helt. Målaren kan, så vidt han ej vill
skapa ett obegripligt nonsens, icke rita något slags
kontur, som ej finns i det yttre verkliga lifvet,
ty äfven fantasifigurer, såsom centaurer och drakar,
äro uteslutande sammansatta af delar af efterbildade
verkliga djurkroppar. Men en kör eller symfonisats
får man aldrig höra i naturen; den är helt och hållet
en människosnillets skapelse snart sagdt ur intet,
och det vore att misskänna den mänskliga fantasiens
gudalikhet med sin egen skapare, om man ville nedsätta
tonkonsten till en blott efterhärm-ning och symbolik
eller till ett blott känslospråk.
Men å andra sidan är, som sagdt, tonkonsten i högsta
mening ej häller uteslutande en formkombination. Hon
är en konst, icke en vetenskap, hon är en lefvande
hjärteutgjutelse och sinnesförnimmelse, icke en
blodlös matematik. Därför gör en schablonartad
formsammansättning eller en virtuosmässig lek med
svårigheter utan innehåll och värme ett lika torrt
intryck, som ett skrikande känsloutbrott utan hänsyn
till formens idealitet gör ett rått och oskönt sådant.
Tonkonstens uppfinning tillskref man i forna tider
gudarne. För egypterna gällde Osiris såsom hennes
upphof. Deras musikaliska bildning känner man endast
genom afbildningar af instrument och dem trakterande
konstnärer. Troligen hafva både hebreer, araber och
greker från Egypten lånat åtskilligt i teori som
praktik. Egypterna kände redan harpa, flöjt, trumma
m. fi. instrument.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
