Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fortsättning på små kapitel om kattens psyke - III. Kattens sinnen. — Att ta och ha en katt. — Sant och lögn om katten. — Vanor och ovanor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 ’ HENNING BERGER
vid de dagliga morgonpromenaderna på
Djurgården kunde bliva fullständigt hysterisk vid
åsynen av en ensam hund borta i en vägkrök.
En av de löjligaste lögnerna är också en
av de vanligaste: kattens farliga opålitlighet.
En ung katt hoppar upp i vaggan till det
lilla sovande barnet, ser hur ådrorna under
andningen röra sig på det lilla barnets lilla söta
hals, börjar leka med dem, river hål på
pulsådern och barnet, det söta, lilla, förblöder.
Ergo: inga katter.
Denna idiotiska amsaga har naturligtvis aldrig
hänt! — Var, när, vem? Den stupar ju på
händelsens egen orimlighet, men predikas än
i dag. Och katten som stjäl! »Katter stjäla
allt de komma åt, dricka ur stora mjölkbunkar,
ta hönor och kycklingar, riva med särskilt nöje
ur ögonen på vuxna människor och klösas så
man får blodförgiftning — tänk bara så
mycket gift de ha på tänderna av råttor och ormar!
och så äro de så grymma mot de små söta
fåglarna, vilka pipande (=»sång») prisa Gud
när vi vilja sova om morgnarna.»
Sanningen är att, vad nu hönsen beträffa,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
