Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rätt, Henrika, då jag säger: gör dig du värd denna
grann-lagenhet, och den skall icke utebliva!» Efter dessa ord
lämnade han rummet.
Men Henrika uppslog ett av dessa vedervärdiga skratt,
som vittna om brist på både finkänslighet och god
uppfostran. Därefter försvann även hon.
Efter detta röjde sig snart i varje sällskapskrets, där
Leopoldine visade sig, att hon fallit från den höjd, hon där
innehaft. Man visade henne blott en avmätt hövlighet, så
helt och hållet utan förtrolig hjärtlighet, att Leopoldines
ögon började med oro se sig omkring. Ingenting kunde
hon upptäcka. Men det föreföll henne dock liksom hon
varit fullkomligt ensam, i vilken samling hon än befann
sig.
Leopoldine, ännu ur stånd att fatta arten av den mörka
hemlighet, som allt tätare spann sig omkring henne, kände
dock med en allt större oro, att den förstörde även hennes
husliga lycka. Då hon i den yttre världen fann sig ett
mål för det orättvisaste bemötande, ville hon med
fördubblad kärlek sammandraga den inre. Men snart häpnade hon
för den avgrund, som öppnades, då hon av sin makes
omväxlande sätt att bemöta henne slöt till den djupaste av
alla olyckor: att även han drog sig ifrån henne.
Så stod förhållandet, då en afton mot början av hösten,
under det jag satt ensam i förmaket, Leopoldine hastigt
inkom med en hel hand full av biljetter.
Utbristande i tårar, kastade hon sig i soffhörnet och sade
med stor rörelse: »Har då hela världen sammansvurit sig
att visa mig en missaktning, för vilken jag omöjligt kan
finna någon grund! Se, min gode Wilhelm — du, som icke
föraktar mig, utan ännu är en vän — se, vilka kalla och
tvunget hövliga avslag jag fått på mina bjudningar till
Richards namnsdag! Jag hade hoppats att genom en liten
tillställning, där alla kunde vara glada och trevliga,
återknyta den gamla förtroligheten, men se här: bland trettio,
som jag bjudit, är det knappt tio, som kunna komma...
Förstår du något sådant?» Hon räckte mig
papperslapparna.
För att vinna tid, upptog jag den ena efter den andra.
Jag begrep hur djupt alla dessa små nålstyng måste såra
Leopoldines finkänslighet, och jag skälvde av förtvivlan:
det var för min, för min skull som den oskyldiga led!
»Jag besvär dig, Wilhelm», bad Leopoldine med sin lju-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
