Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
138
Upsala, Upsala. Högt uppe på den
grundmurade backen ligger den gamla domen och
sträcker tafatt sina stympade torn mot himmelen, dit
de peka, ej längre som fordom segervisst och
stolt, utan med slöa, trubbiga spetsar, som aldrig
mäkta att visa en människas aning vägen. Låt
kyrkan repareras, låt den putsas upp. Aldrig skall
orgeln ljuda som förr, aldrig skola troende
människor som fordom knäböja på golfvets nötta
sten-plattor. Ty aldrig, aldrig mer skola vetenskapens
tempelgårdar ödmjukt sluta ring, med kyrkan till
medelpunkt.
Där ligga de nu som öfvergifna, tomma
kråk-nästen, ödsliga och klumpiga, dessa låga salar, i
hvilka själen blef alt mera arm, tanken alt mindre
djärf, modet alt mera tamt. I en halfcirkel sluta
de sig kring den gamla kyrkan som hennes
skröpliga ålders hedersvakt, och i de mörka salarna
lägger sig dammet tjockt, medan solen förgäfves
sträfvar att lysa in genom de låga fönstren.
Och när midnattsklockans tolf döfva slag
förklingat, och Pelle i tornet ropat åt alla
väderstrecken, och när det blifvit så tyst, att man
nästan frestas drömma, att midnattstimman aldrig
skall bytas i dag, då stiger en åldrig tomte med
röd lufva och grått skägg upp i torngluggen och
sätter sig fundersamt i en vinkel af muren, där
det inte drar. Hans blick är skelande dyster,
och det gråa skägget täcker hans mun, så att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
