Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Där i huset uppå kullen
Har jag haft mitt hem.
Här jag pysslat om kaptener,
Här jag först min lager skar.
Ännu kvar
Ser jag syrener,
Som jag visst planterat har.
År 1847 erhöll Sehlstedt en ny plats
med »förbättrade löneförmåner». Han
utnämndes till reseinspektor, med station vid
Hornstull, utanför Stockholm. Det visade
sig tyvärr snart att förmånen af större
lön mera än uppvägdes af de tjensten
åtföljande onera. För reseinspektoren gällde
det nämligen,
Att hästar och åkdon och dräng skall han ha,
Och pengar därtill uti molnena ta.
Och kan han ej pengar i molnena ta,
Så är det Guds lycka om allting går bra.
Synnerligt bra gick det icke heller.
För anskaffande af ofvannämnda för den
»rörliga tullbevakningen» föreskrifna
rekvisita, togo de tre inspektorerna vid
tullarne tillsammans ett amorteringslån,
men Sehlstedts kolleger voro opålitliga
slarfvar, som inom kort cederade bonis
och lämnade åt honom att ensam ansvara
för skulden. Vår skald gjorde allt hvad
i hans förmåga stod för att draga denna
dryga, opåräknade börda; men det ville
icke förslå. Tullhästarne, mindre
förnöjsamma än pegasen, höllo dessutom på att
alldeles uppsluka sin herre, utan att akta
på hans poetiska föreställningar, att
Äta vi behöfva så väl som ni.
Sehlstedt var slutligen glad att få
utbyta anställningen i Stockholm emot den
sämre betalda platsen på Sandhamn, där
han åtminstone slapp de välsignade hästarne.
Men skadan var redan skedd — den skuld
han så oförskyldt råkat uti, hade en gång
för alla gett knäcken åt hans ekonomiska
ställning, och nu skulle penningebekymmer
tära på hans lugn ända till de fyra sista
åren han lefde. Men han nedböjdes icke
däraf. Sådant kan bäras, mente han.
Det var endast ett slags sorg han ville
erkänna — sorgen att förlora sina närmaste.
Det friska lefnadsmodet, den glada
förtröstan sattes visserligen mången gång
på prof därute på ön i skärgården, dit
han nu utflyttade, men hemmets molnfria
lycka förmörkades icke och sångens källa
utsinade icke. Man kan tvärtom säga att
det just var förflyttningen till Sandhamn,
som kom den rikligt äkta Sehlstedt —
skalden nämligen — att träda i dagen.
Naturen därute i all sin entoniga karghet,
den af stadslifvets nivellering oberörda
lotsbefolkningen, ja själfva strandens och
böljans fauna, torskar och fiskmåsar, blefvo
lika många nya insatser i hans poetiska
bildförråd. Ögat skärptes för det
karaktäristiska hos alla omgifvande föremål,
ödsligheten och enformigheten gjorde
känslan mottagligare, hvarje liten glad
omvexling som förunnades fick en prägel af
festlighet, — poesien, som förut kommit
som en gäst på lediga stunder, slog sig
nu ner riktigt på allvar och följde
tullinspektoren på alla vandringar längs de
saltstänkta klipporna, hviskande i hans
öra nya upptäckter på detta hittills
obekanta territorium —; så måste Robinson
Crusoe varit till mods, då han uppdagade
något nytt godt eller användbart på sin ö.
De 17 år (1852-68) som Sehlstedt
bebodde Sandhamn, omfatta hans rikaste
och bästa poetiska produktion. Kalendrarne
Fiskmåsen, Utkiken och Telegrafen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0017.html
