Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Elias Sehlstedt av Carl Snoilsky
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan honorerade bidragen med en eller
annan tia per stycke — det var den tidens
pris! tyckte Sehlstedt att det var
alldeles för mycket.
Vid sidan af diktkonsten tog sig
Sehlstedts skönhelssinne uttryck i landskaps-
och marinmålning, för hvilken genre han
hade medfödda anlag, fastän förhållandena
här hindrade honom att höja sig öfver
dilettantens ståndpunkt. Sådana taflorna
nu voro, föllo de hans goda vänner
sjökaptenerna särdeles väl i smaken och
honorerades betydligt högre än visorna.
Ännu sitter på väggen i mången kajuta
eller sjömanshem en liten oljefärgstafla,
som den väderbitne egaren ofta skänker
en blick, hvars vänliga uttryck innebär
ett stötte erkännande, än eftervärlden
består mera fulländade konstverk.[1]
Den egentliga pröfvotiden för
Sandhamnssångaren inträdde med sjöfartens
upphörande för året. Då isen låg blank
omkring ön, kunde det gå för sig att göra
en slädtur in till Stockholm emellanåt och
förnya visthusets förråder, men detta ville
sig ej alltid så väl. Långa tider var man
alldeles afskuren från yttervärlden:
Nu är jag stängd som fisken i en kil.
Till fasta Jändel har jag tvänne mil
Och närmsta grannen mellan mig och mån’
Är ryska kejsarn, öster härifrån,
sjunger Sehlstedt vid sådant tillfälle om
sin isolerade belägenhet. Den lilla
husmodern hade mycket bekymmer som hon
icke fick låtsa om, när visthuset började
blifva läns och ingen utväg fanns till ny
tillförsel. Ett år — vintern 1860—61 —
räckte denna isolering mer än vanligt
länge. När posten ändtligen kom,
medförde densamma den sex veckor gamla
underrättelsen om änkedrottning Desiderias
död. »Det är något sent att anlägga
hofsorg,» sade Sehlstedt.
För att hushålla med
tidningsnyheterna försökte han, liksom det berättas
om kommendanten på Vardöhus, till
hvilken posten kom 2 gånger på året, att
blott läsa ett nummer åt gången, men
nyfikenheten slutade alltid med att taga
ut sin rätt. Värst var det, som sagdt.
med provisionerna. En middag, då
husmor på bordet framsatte salt strömming
och potatis, skedde det under den
bedröfliga förklaringen: jag är rädd för att vi
under 8 dagar få hålla samma diet. I
detsamma blef tullinspektoren utkallad.
Då han åter kom in, frågade han: »vill
du taga emot en inackordering, mamma?»
Frun ville ej tro det var allvar — men
det var verkligen allvar. En mäklares
agent hade lyckats praktisera sig ut till
Sandhamn, för att vara den första på
platsen, då hafvet snart skulle gå upp och
fartygen börja komma. För att under
tiden lifnära sig, hade han ingen annan
tillflygt än tullinspektoren. På fruns
förskräckta protester försäkrade Sehlstedt att
han alllid märkt att hon hade något i
reserv, när det skulle hetas vara slut — och
mäklaren stannade. När nöden är störst,
är hjälpen närmast. Rätt som det var,
fick man genom salsfönstren se en båt.
som arbetat sig fram från Harön, och
[1] Flera af de i närvarande upplaga förekommande illustrationer grunda sig på original, teckningar eller
målningar, gjorda af skalden själf, nämligen de på sid 57, 130, 227, 229, 413 och 418 förekommande, hvilka
välvilligt blifvit till artisten Carl Larsson meddelade af skaldens efterlefvande dotter, fru Smith.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 22:54:49 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/esesaovi/0020.html
