Elias Sehlstedts Sånger och Visor / 63 (1893) Author: Elias Sehlstedt With: Carl Larsson Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Reseminnen

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Resan fortsattes, sedan passagerare och
fraktgods aflemnats och nya figurer och effekter
blifvit intagna och vederbörligen instufvade.
Dagen var solig, men blåsten fortfor ännu,
ehuru rullningen var mindre. En och annan
passagerare, som ej varit synlig under den
stormiga qvällen, presenterade sig nu med
blekt ansigte på däck. Hela föregående dagen
hade jag betraktat en man i snusbrun öfverrock,
som aldrig ömsade plats, utan satt nästan
orörlig på ett och samma ställe, utan att fästa
sin uppmärksamhet vid något annat än sin
käpp, emot hvars krycka han lutade sig. Men
så snart matklockan ljöd, flög han upp, som
om han fått en elektrisk stöt, och med en
ifver som var otrolig, hastade ner i
matsalongen och till anrättningarna. Så gjorde
han äfven nu, då frukost-timmen var inne:

»Trög Euthychides var, då han sprang på rännarebanan;
Mången förbi honom kom, mången med kortare ben.
Men när sedan han sprang till det festligt svigtande bordet,
Kunde man säga med skäl: vingar Euthychides har.»

Svårare seglats man aldrig finner
Än på en ångbåt i stormigt haf:
Knappt att få fast i en reling man hinner,
Innan det bär mot en annan af.
Uj! hvad det surrar i hjernan och brinner,
Värre ej straffas den argaste tjuf.
Lyckas det blott att jag landbacken hinner.
Fan ger jag skoflar och skorsten och skruf.

Doktorn och hin ha gifvit mig tanken,
Att jag för helsan så här skulle ut.
Ack! hvarför satt jag ej hellre i Banken,
Nitad vid kassan i bläckig syrtut?
Är detta helsan, doktorn mig spådde,
Gaf han sitt råd uppå nykter kaluf?
Himmel! om fast land en gång jag nådde.
Fan gaf jag skoflar och skorsten och skruf.

Hören, godt folk! Den som mig begrafver,
Ger jag min kassa och ur och peruk.
Slungen i hafvet mitt bankokadaver,
Död är jag hellre än pinad och sjuk.
Doktorns regime jag ej mera proberar,
Han som mig spådde en sjöluft så ljuf:
Hellre i hvalfiskens buk jag loverar,
Än på en ångbåt med hjul eller skruf!

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>