Print (PDF) - Color (PDF) - full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En vårmorgon vid hafvet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
<chapter name="En vårmorgon vid hafvet"> Solen vaknar och sticker sitt lysande hufvud ur sin varma purpurbädd. En lätt sunnan blåser bort den violetta dimma, som natten andats pä hafvets spegel. Hufvud vid hufvud titta vågorna upp och tumla i den lätta morgonluften. Lärkan sjunger öfver en utskjutande udde. Måsen, hafvets ficktjuf, tänker redan på frukost. Hvilken förvånande aptit i soluppgången! Afundsvärda mage! lysande födgeni! En lotsbåt seglar ut från Sandhamn med nya barkade prickstänger, för att sättas ut vid skär och grund. Lotsarna, liksom flugorna, sätta sina prickar här och der. De nva sydvesterna lvsa i solskenet som smörblommor eller »fandens melkebötter». Kölvattnet glänser som ett perlband. Snuggorna blossa. En ung fyr sitter på relingen och sjunger: <poem> Uppfödd och född uti hafvets sköt, Döpt i dess vatten tillika, Aldrig jag lärt mig att plöja med nöt, Aldrig jag lärt mig att dika. Så har det varit se'n fader min dog: Hafvet min åker och båten min plog. Här vore lyx att på klippan ha kor, Aldrig ett föl har här betat. Aldrig på bondkärra nånsin jag for, Aldrig på hästrygg jag setat. Åker och äng har jag aldrig en fot: Jag har min bössa och skotar och not. Ser ni min stuga der oppe vid rönn, Den fick jag af mina fäder. Hvad jag förtjenar med lotsning från sjön Räcker till skodon och kläder. Men vill jag äta och hålla mig frisk, Får jag gå sjelf ut och skaffa mig fisk. Än si så här får man pallra med vind, Än får med åran man knoga. Sträfvaste händer och brunaste kind Får man ej se på så noga. Väder och vind få vi ta, som vi få, Hela vårt lif är blott: hej, låt det gå! Rädd var jag aldrig, det lönar ej stort, Hafvet må spotta och fräsa. Fan vara rädd, då man ondt ej har gjort </poem>
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
