Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äfventyrad expedition. Den hade innan kort för Franska republiken de vådligaste följder.
Engelske amiralen Nelson, detacherad med en del af den flotta, hvarmed lord S. Vincent blockerade Cadiz, hade, vid underrättelsen om den Toulonska flottans utlöpande, gått att uppsöka densamma. Han hade förgäfves därtill användt all flit och jämväl varit utanför Alexandria, nyss innan sistnämnda flotta dit ankom. Nödsakad att åter söka hamn, hade han blifvit inlåten i Syracusa, hvarifrån han, efter ett kort vistande, gick än en gång att uppsöka sin fiende. Franska flottan, kommenderad af amiralen de Brueys, låg då på redden af Alexandria vid Abukir, nära under landet, hvarest strandbatterier äfven voro anlagda. Men ehuru säker hon trodde sig vara i denna ställning, beslöt dock Nelson att anfalla henne. Slaget vid Abukir, ett af de märkvärdigaste i sjökrigshistorien, påstod i tre dagar, den 1, 2 och 3 Augusti. Engelska flottan genombröt den franska linien, uppbrände, sänkte och eröfrade elfva linieskepp och två fregatter. Amiralen de Brueys blef skjuten och hans amiralsskepp, L’Orient, sprang i luften. Samma öde hade skeppet Timoleon. Öfverlefvorna af franska flottan spridde sig dels till Alexandria, dels till Malta och Corfu.
Denna seger afskar kommunikationen mellan Bonaparte och Franska republiken. Den gaf Frankrikes fiender luft, som utverkade en krigsförklaring af Porten mot denna stolta republik och uppfyllde Medelhafvet innan kort med turkiska och ryska krigsskepp, sedan ryske kejsaren beslutat att på det eftertryckligaste bistå Frankrikes fiender både till lands och vatten; och snart voro Cerigo, Zante, Cephalonia och Corfu (utom fästningen[1]) ifrån fransmännen eröfrade. Nyss mästare i Medelhafvet, kunde de nu icke ens försöka att göra sina ovänners välde därstädes stridigt. Nelson begaf sig till Neapel, där han emottogs med öppna armar. Den svage konungen, som hittills icke vågat uppenbara sina tänkesätt mot fransmannen i all deras vidd, ansåg sig nu med trygghet kunna följa sin böjelse. Långt ifrån att i godo söka bilägga de tvistämnen, som flera gånger hotat med fredsbrott, påskyndade han detta, så mycket heldre, som fransmännens ringa styrka i Rom och dess område samt förtroende till österrikiske generalen Mack, som antagit befälet öfver hans trupper, smickrade honom med hopp att blifva eröfrare. Han lät icke allenast några tusen man afgå på engelska skepp, som togo Livorno i besittning, utan inryckte med en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
