Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
olyckliga drottningen hyste för sin svenske vän, hvilken i
nödens stund visat henne deltagande och förtroende, har i hennes
talrika bref till honom, sedan han lemnat Wien, gifvit sig lifliga
uttryck. Den nära 50-åriga drottningen hade ingenting mist
af sin ungdoms liflighet, och hon bekänner själf i ett bref till
Armfelt: »Quelquefois ma vivacité me fait du tort; le coeur
chez moi gâte souvent les affaires.» Hennes vänskap för
Armfelt har i dessa bref funnit uttryck, som bestyrka sanningen
häraf, men ur hvilka endast illviljan skulle kunna draga
slutsatser, egnade att kasta skugga öfver deras inbördes förhållande
vid denna tid.
Äfven Armfelt kände sina gamla förbindelser till drottning
Karolina befästade: »Vår skilsmässa kostade tårar på bägge
håll. Hon är så olycklig; och jag kände all tyngden af min
ställning att ej kunna göra för henne en fjärdedel af hvad
hon gjort för mig. [1] Drottningen skref kort efter hans afresa:
»Jag finner en oerhörd tomhet, sedan Ni rest. Åtta dagars
sammanvaro hade gifvit mig en ljuf vana att kunna öppna mitt
hjärta för en vän, som förstod mig och som genom sin
älskvärdhet och sin uppriktighet gaf så stort värde åt sina råd.»
»Det är en skatt i min belägenhet, heter det en annan gång,
att ega en sådan vän, som Ni, som tager del i allt, som rör
mig och som ingifver mig ett oinskränkt förtroende.» Hon
försäkrar, att hon skulle förblifva Armfelt ömt tillgifven för hela
lifvet; och om hon komme att söka en fristad i ett kloster eller
hvarhelst förtviflan kunde föra henne, skulle hon alltid bedja
för hans lycka.
En väsentlig återtjenst var Armfelt dock i stånd att
bevisa sin välgörarinna. Möjligen stod denna i sammanhang med
de råd, han säger sig hafva gifvit henne. Den bestod i att draga
försorg om att en del af hennes förmögenhet fördes från Wien
till Hamburg, för att där sättas i säkerhet, så att hon ej skulle
»sakna bröd». Armfelt förde själf i December 1800 en mängd
af hennes juveler och kontanta penningar till Hamburg.
Värdet uppgafs till 1 1/2 million dukater. »Mina vagnslådor blifva
nog tunga, skrifver Armfelt till sin hustru, innan han anträdde
resan, och jag är ängslig att föra sådana varor; men erkänslan
fordrar mycket, som ännu är att göra vis-à-vis den personen.»
Detta kapital placerades hos bankirer i Hamburg, för tillfället
mot 4 procent.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
