Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
K LIT ST 1N AS V VI; A SISTA RKGEHINGSAll.
voro andra bevekelsegrunder än lortjensterna bestämmande
vid dessa utnämningar. Så upphöjdes i grefligt stånd
öfverstarne Karl Schlippenbaeh och Anton von Steinbcrg,
med grefliga förläningar, och detta utan annat antagligt
skäl än drottningens vilja och personliga ynnest. Ej sällan
begagnades utdelande af adelsbref såsom en utväg att
tillfredsställa dels egna, dels statens fordringsegarc, hvilka
till följd af drottningens slöseri ej kunde på annat sätt
godtgöras. För den gamla adeln och i synnerhet de
förnämsta ätterna inom densamma var denna adelns allt
för starka tillväxt ingalunda välkommen. Det var också
nu som skilnaden mellan högadeln och lågadeln först
uppkom och den splittring mellan båda, som i framtiden
skulle medföra så stora hvälfningar i vårt statsskick,
egentligen grundlades. Men icke heller de ofrälse
samhällsklasserna sågo dessa många nya adelsmän med blida
ögon. Visserligen kunde man säga åt dem. såsom
Oxenstjerna sade åt bönderna: "det är edra egna söner som
adlas". Men dels blefvo derigenom att så många medborgare
befriades från vissa skyldigheter till staten, bördorna så
mycket tyngre för de öfriga, dels uppstod genom det
myckna adlandet stor trängsel på tjenstemannabanan,
emedan adelsmännen ansågo statens embeten uteslutande
förbehållna sitt stånd. Den unga adeln utmärkte sig ej
sällan framför den gamla genom ett öfverdådigt
lefnadssätt, som just ej helsosamt inverkade på de öfriga
samhällsklassernas seder.
Visade adeln inom sig tydliga tecken till en snart
förestående söndring i tvenne skilda läger, så var den
der-mot enig i ett afseende: i sina anspråk gent emot de andra
stånden. Genom drottningens slösande frikostighet hade
fem sjundedelar af Sveriges jord kommit i adelns händer,
och fara var tör hand, att den innan kort skulle blifva
ensam jordegare i Sverige. 1 förhållande dertill växte
dess anspråk. Uedan började man på fullt allvar drifva
den satsen, att adeln lydde omedelbart, men de öiriga
stånden medelbart under kronan, att de senare således
vore närmast adelr.s, sedan kronans undersåter.
Nekas kan dock icke, — hvad inan än kan hafva rätt
att anmärka mot adelns öfverdrifna anspråk — att den ännu
utgjorde rikets första stånd icke blott till samhällsställ-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
