Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Andra äfventyret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
188
öfver hela bordet. I detsamma börjar, i den högsta fransyskt-Leopoldiskt
tragiska ton, en dialog på alexandriner mellan Guido, som ställt sig på
ena sidan af förgrunden, och Holofernes, som stannat på den andra och
derifrån svarar skrikande, högröd i ansigtet och under de löjligaste
gesti-kulationer. Mangipani, som sitter vid flickornas bord, midt på
framgrunden af skådebanan, med ansigtet åt åskådarne, förrättar tjensten af Sufflör,
skjuter då och då på glasögonen och snusar djupsinnigt. Flickorna, som
lemnat bordet, stå omkring i stum förvåning, och se än på den ena, än
på den andra af de tre inkomna besynnerliga gestalterna. Meningen af
hela tillställningen är, att Konung Guido, hvars hufvudpassion är
legitimitet och konungslig värdighet, har studerat in sublima tal och
ädla tänkesätt, ur ett af förste Statsministern författadt schema, för att
yttra dem vid freds- och segerfesten nästa natt och dermed ge den
främmande Konungen och hans följeslagare ett högt begrepp om Cyperns
monark och dennes närmaste omgifning. Han anställer derföre nu inför sin
Dotter, 80B1 han anser för ett vittert hufvud ? ehuru han ej alldeles gillar
hennes smak, ett slags theatraliskt prof eller repetition, för att se hvad
intryck saken vill göra på henne och tillika bekomma rolen fullkomligt i
sin makt. Komiska utrop och sentenser - rättelser af den sufflerande
Ministern - miner och lakoniskt-ridicula frågor af Konungen till sin
Dotter, midt i dialogen, så ofta han tycker sig göra sin sak särdeles
förträffligt o. s. v. Bland andra löjligheter, som förekomma i detta
skådespeleri, utvecklar Konungen också sin åsigt af religionens förhållande till
politiken, samt huru en upplyst Regent bör anse det ämnet, och anför
såsom bekräftelse derpå, att någon stor Vis sagt: «0m det ej fanns en Gud,
man honom dikta borde.» Florinna säger, att denne Vise var en narr, i
’fall han ej sagt klokare satser än denna. Konungen blir desperat och
frågar hvad det är för tyg hon talar. Florinna upprepar mycket höfligt
hvad hon yttrat. Nej, säger Konungen, det menar jag ej, jag frågar f-n
efter satsen; men du talar blankvers, mitt barn, det duger ej; den är
en revolutionär, en plebejisk versart; du måste höja dig till min
värdighet, till legitimt dramatisk rythm och sann tragisk takt! betänk, du är
mitt enda barn, blod af mitt blod m. m. (här gråter han af faders-ömhet,
omfamnar och kysser Florinna samt besvärjer henne snyftande, att ej låta
förföra sig till svärmeri af denna tidens vittra jacobiner; framför allt
varnar han henne för Deolätus). Florinna lofvar att göra sitt bästa.
Konungen ber henne nu, smekande henne under Kakan, att än engång, i
Ordentlig styl, upprepa hvad hon sagt om Guds existens. Florinna säger
nu, i fullt allvar, en vacker tirad på alexandriner öfver den omedelbara
uppenbarelsen af en Gud i Naturens och Hjertats riken, samt öfver
fa-kunnigheten hos den ofvannämnde Vise att tro någon menniska kunna ur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
