Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femte äfventyret - 2. Sc.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
226
finna någon, som hon kunde förmå att utspana] och för sig upptäcka
sakens förhållande? - Men denna måste vara någon, till hvilken Florinna
hyser ett så oinskränkt förtroende, att hon i hennes sällskap tror all
förställning vara onödig. Alltså Lila, eller Rosa? - Men Lila var rest
med Cyprino ur landet; och var dessutom af en så allvarsam, betänksam
och förtegen natur, att genom henne i detta ärende ingenting stått att
uträttas? - Rosa? Sangvinisk, glädtig, flyktig, föga skarpsinnig,
lätt-trogen, vore hon visserligen ett långt tjenligare verktyg. Men
möjligheten att bringa Rosa derhän, att förråda något för Drottningen af det som
angick hennes älskade Prinsessa? Om hennes kärlek för sin far
kanhända? - - «Godt, Dolcibene! Du skall ännu engång vara mig
behjelp-lig; jag känner medlen att locka dig dertill. Det kostar mig ingenting
att lofva dig, att skaffa Guido ur verlden eller i ett kloster, och att
inbilla dig, att redan Saraceniska troppar äro i antag för att hjelpa mig
att sätta kronan på ditt hufvud, - så framt du nu biträder mig i detta
sista afgörande företag. - Ha! saken skall gå förträffligt, och redan
har jag uttänkt din instruktion. Får jag blott efter min smak dekorera
det poetiska trädet, der fågeln brukar sjunga sina arier, då farväl, min
vackra fågel! farväl, arme Amundus! Mina hvassa epigrammer och
slipade xenier skola snart göra ett slut för alltid på denna olägliga poesi.
Från Herr Dolcibene skall det sedan kosta mig mindre besvär att göra
mig ledig.»
2. Se. Vild skogshed i Norden. Afton; himlen betäckt med svarta x
moln. Deolätus, af sitt nu till yttersta höjd stigna svårmod bragt till
förtviflan, och utledsen vid det stora fundamental-lidandet att vara till,
besvärjer Naturens Ande att förbarma sig öfver honom och ända hans
dagar, då den i annat afseende sannolikt hvarken vill eller kan förändra
hans öde. Storm; blixtar; åskeslag. Naturens Ande visar sig, i nattlig
och bister gestalt, och frågar med ton af hårdhet och förakt, hvad det är
för ömkliga ljud hon hör, och om denna förtviflande, Bidande Varelse är
densamma, som inbillat sig äga nyckeln till,Naturens hemligheter i sina
händer och yfts af att beherrska andeverlden? ett herravälde, som, att
dömma efter hans närvarande sinnesstämning, icke lär ha rantat honom
mycken båtnad. Deolätus säger, att han förtjenar detta begabberi, men
att han just derföre önskar försvinna, och det i ordets fullaste
bemärkelse; vill veta af Anden bestämdt, huru det förhåller sig efter döden?
unnar och önskar af allt hjerta åt alla goda menniskor en i ett
tillkommande lif fortsatt, fullkomligare och lyckligare existens, men önskar för
egen räkning, i fall det låter sig göra, alldeles förintas; icke af de skäl,
som drifva så mången brottsling att darra för ett lif efter den jordiska
döden, men derföre, att han djupt inom sig känner, det han i hvarje till-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
