Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
var mycket långt ifrån att ana, att också ord äro
handlingar.
Ehuru han älskade henne, eller rättare emedan han
älskade henne starkt och förtroendefullt, trodde han sig böra
göra motstånd mot infall hvilka han betraktade som absurda.
Det lyckades honom också att spela herre i de fall, då han
icke på allvar motsatte sig hennes önskningar; därför ville
han helt naivt göra det alltid.
— Ni vet väl, Thérèse, att jag icke har någon annan
önskan än att vara er behaglig i allt. Var därför inte
nyckfull mot mig.
— Och hvarför skulle jag inte vara det mot er? Om
jag har låtit er taga mig — eller om jag har gifvit mig åt
er — så var det helt visst hvarken af förnuftsskäl eller af
plikt. Det var ... af nyck.
Han betraktade henne öfverraskad och ledsen.
— Detta ord sårar er, min vän? Nå, jag medger att
det var af kärlek. Och det var verkligen af godt hjärta och
emedan jag kände att ni älskade mig. Men kärleken bör
vara ett nöje, och om jag inte i den finner tillfredsställelse
för hvad ni kallar mina nycker, men hvad som i verkligheten
är mina begär, mitt lif, min kärlek själf, då vill jag inte vara
med längre, då är det bättre att lefva ensam. Ni förvånar
mig! Mina nycker! Finns det då något annat i lifvet? Er
räfjakt, den skulle inte vara en nyck?
Han svarade fullkomligt uppriktigt:
— Jag svär er, att om jag inte hade gifvit mitt ord,
Thérèse, skulle jag gärna offra det lilla nöjet för er skull.
Hon förstod att han talade sanning. Hon visste att han
var mycket noga med att hålla sina löften i de minsta
småsaker. Ständigt bunden af sitt ord, visade han den mest
minutiösa samvetsgrannhet i de förbindelser som
sällskapslifvet ålade honom. Hon trodde sig visserligen märka, att
hon genom att vara envis skulle kunna förmå honom att
icke fara bort på jakt; men det var för sent, hon ville icke
längre vinna spelet. Hon sökte nu blott den bittra
njutningen att förlora. Och ehuru hon i verkligheten fann hans
skäl enfaldigt, låtsades hon taga det mycket allvarligt:
— Så, ni har gifvit ert ord!
Och hon gaf efter, trolöst.
Han blef först öfverraskad, men lyckönskade sig snart
inom sig själf till att ha lyckats bringa henne till förnuft
igen. Han var tacksam för att hon icke envisades längre.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
